”Det här är allt. Cordelia Kenns kuddbok” – Aidan Chambers
Ja, titeln ljuger inte. Det här är bannemig alla beståndsdelar av den mänskliga existensen. Fisar, mens, sex, litteratur, skapande och meningen med livet, inget är för högt eller lågt för att dryftas i den här ytterst ovanliga ungdomsromanen där Cordelia Kenn, nitton år och gravid, ser tillbaka på sin tonårstid och skriver en berättelse modellerad efter den japanska kuddboken, tänkt som present till den ännu ofödda dottern på hennes sextonårsdag. Att läsa ”Det här är allt” är omtumlande, utmanande och allt annat än bekvämt. Dels rent berättartekniskt – jag har ju redan varit inne på den icke-linjära strukturen med a-respektive b-sidor* och såväl långa som korta textutflykter inuti berättelsen som avviker rejält från den strukturella normen för ungdomsböcker och böcker i allmänhet – men kanske mest innehållsmässigt. Jag kan nämligen inte undgå att ana en unket gubbsjuk biton i en del av Cordelias redogörelser, och jag misstänker att problemet heter Aidan Chambers.
Jag vet, jag vet, verket ska bedömas utifrån sina egna premisser, författaren är död, biografiska läsningar är djävulen, jag tog den delkursen. Men ibland är det svårt att separera ett litterärt verk från sin skapare, och när en drygt sjuttioårig man, som enligt säkra källor kläckte ur sig flera grodor kring sexualitet och kvinnligt vs manligt under sitt besök på Bok & Biblioteksmässan förra året, gestaltar en ung kvinnas sexuella uppvaknande och det hela känns lite slipprigt voyeuristiskt mellan varven… ja, då är det svårt att inte reagera. Jag har inte läst Peter Pohls ”Nu heter jag Nirak”, men kan tänka mig att jag – liksom den skeptiska recensenten i DN, som jag tyvärr inte minns namnet på - skulle ha problem med att rakt av köpa skildringen av den 14-åriga (!) huvudpersonens förhållande med en betydligt äldre gymnastiklärare. Jag är inte bara allergisk mot gubbsjuka, jag är moraltant också, och när Cordelia vid sjutton års ålder inleder ett sexuellt förhållande med den medelålders, välutrustade (jodå, den lilla detaljen bjuckar Chambers så gentilt på! Faktum är att så gott som alla manliga karaktärer – med undantag för Cordelias pappa, tack och lov - i viss mån definieras av sin penisstorlek. Guuuud, vad äääär det med vissa manliga författare och kukfixering, jag gäspar käkarna ur led!) Edward har jag svårt att hålla kräkreflexerna i schack. Även skildringen av Cordelias vänskap med Izumi, namne med den japanska poeten Izumi Shikibu som har stor betydelse för Cordelias skrivande, känns lite exotifierande och voyeuristisk. Tänk äldre mäns våta drömmar om vad som egentligen försiggår på ett pyjamasparty. Suck.
Kanske är ändå, kukfixering och latent gubbsjuka ursäktad, min största invändning mot ”Det här är allt” slutet; det tröttsamma och onödiga i att spä på århundranden av…. Av hänsyn till er som ännu inte läst boken tänker jag inte avsluta den meningen, men jag kan i alla fall berätta att slutets oundviklighet utannonseras redan på sidan 334. Kuddbokens ostrukturerade utseende är en dimridå: i själva verket är varje ord noga genomtänkt och till synes oviktiga sidoberättelser och händelseförlopp mynnar ut i ett större sammanhang. Chambers lämnar inget åt slumpen, han har full kontroll över sitt berättande och sin berättarröst. Det är rasande stiligt utfört, kanhända på gränsen till för snyggt hopsnickrat ibland. Och slutet, implikationerna däri, får som sagt min puls att rusa iväg…
Därmed inte sagt att det inte finns stunder av briljans här. Hela a-delen av den gröna kuddboxen, där Cordelia bland annat delar med sig av en essä om skillnaden mellan poesi och prosa, varat och betydandet, är fan-tast-isk. Som militant beundrare av språk som stretar emot, utmanar, svämmar över, styr och överväldigar upplever jag trots allt ”Det här allt” som en stor läsupplevelse. Jag njuter av Shakespeareallusionerna, listorna, läsinstruktionerna, de textuella experimenten – och Katarina Kuick borde få medalj för en sömlös, alltigenom perfekt översättning. Att Chambers lyckas provocera mig så mycket är väl till syvende och sist ett tecken på hans förmåga att skaka om läsaren. Slätstrukna, oengagerande böcker finns det alltför många av, så jag är glad att ”Det här allt” finns och uppmanar alla – unga och gamla – som uppskattar litterära utmaningar att läsa de 843 sidorna. Läsningen är allt annat än friktionsfri, men för mig blev ”Det här är allt” i slutändan en välkommen påminnelse om vad litteratur kan, får och bör göra. Dessutom blir jag vansinnigt sugen på att återuppta min slumrande bekantskap med Shakespeare, eller Shakes som Cordelia kallar honom. Tror det får bli lite sonettläsning redan nu i helgen.
* Ika berättade i kommentarerna till mitt förra Chambersinlägg att hon läste den gröna kuddboken i sjok – vänstersidor tills hon hittade en naturlig paus, varpå hon läste högersidor på motsvarande sätt. Själv läste jag alla vänster/a-sidor efter varandra och försökte låta bli att titta på b-sidorna förrän hela a-berättelsen var slut. Båda läsningarna funkade uppenbarligen alldeles ypperligt eftersom vi båda fått ut mycket av ”Det här är allt”, men Ikas annorlunda approach till den gröna kuddboxen gjorde mig lite nyfiken på hur ni andra som läst boken gick till väga. Jag tror verkligen inte att det finns några rätt eller fel när det gäller hur vi som läsare uppfattar läsinstruktioner, och det är just detta – att läsnings- och tolkningsmöjligheterna är snudd på oändliga – som är så himla intressant!
PS: För övrigt håller jag med Ka om att Cordelia är ett extremt snyggt namn. Inte endast på grund av Buffyimplikationerna, utan kanske allra mest med tanke på att det är Anne på Grönkullas älsklingsnamn. Tyvärr har Cordelia fått tummen ner som potentiellt flicknamn av tvillingpappan, annars hade det varit ett klockrent namnval.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Jag hade en gång ett tvillingpar i min klass som hette Vendela och Cornelia. Det tyckte jag var snyggt. Och Cornelia är ju nästan Cordelia…
Å, jag läste precis som Ika (i oktober förra året) och det var finfint. Men nu när jag läser din recension blir jag sugen på omläsning! Och nog blir det så – tonårstjejerna i läsecirkeln på jobbet har tröttnat på Bella och Edward nu, och har sedan oktober, så jag berättade om Cordeliaboken, suktat efter den. Här får de stifta bekantskap med en helt ny sorts Edward och så många andra :)
Jag tror att jag skrev i någon kommentar tidigare att man känner igen många av karaktärerna i Det här är allt! från Chambers tidigare verk. Å, ge dig på dem! Jag är vansinnigt nyfiken på att läsa dina intryck av dem. Själv är jag ytterst kluven. Mina tonårsälsklingar höll inte måttet i somras – kanske borde jag läsa endast KK-översättningarna och, i de fall de inte existerar, ge mig på originalen. För icke.KK-översättningarna är ytterst tidstypiska och kan många gånger kännas trist daterade. Den potentiella klassikerstämpleln är därför bortom möjligheternas horisont och det är synd.
Spännande, har den stående oläst i bokhyllan, men detta inspirerade. Håller på med ”The Graveyard Book” av Neil Gaiman. Fick lästipset på Er underbara blogg. Kan också påpeka att en tämligen allvarlig Twilight feber har brutit ut bland tjejerna i år 7-9 på min skola. Själv har jag ”Breaking Dawn” i bokhyllan också, jo det står mycket där….
Ja, namn och dess associationer varierar ju beroende på vad som är aktuellt för en för tillfället. Läser just nu Kattöga av Margaret Atwood och då känns Cordelia som namn inte alltför lockande utan mest avskräckande och lite tragiskt.
Så man kan ju bli ”skadad” av olika läsupplevelser…
Själv reserverade jag boken på bibban efter att ha läst om den speciella berättartekniken med sida A och sida B och så Shakespeare-allusionerna. Det var längesedan jag läste en ungdomsbok, men denna ser jag faktiskt fram emot. :)
Ungefär så här skrev jag på min blogg när jag hade läst boken:
När jag började arbeta med barn- och ungdomsböcker för många år sedan fick jag lära mig vissa viktiga, grundläggande fakta. Till exempel att Aidan Chambers är en av vår tids största ungdomsförfattare som alltid tar ungdomar på allvar och som skriver om stora frågor som liv och död, moral, sex, filosofi. Många av hans böcker ställer stora frågor som kräver svar av sina läsare. Jag fick inleda min nya karriär med att läsa några av hans böcker. Och det har jag aldrig ångrat! En av hans böcker, Dansa på min grav, är en av de absolut starkaste och mest gripande ungdomsromaner jag någonsin läst.
Och precis samma sak gäller för Cordelia Kerns kuddbok. Det är en 850 sidor tjock bok som man absolut inte kan släppa när man har börjat läsa. Den handlar förstås om Cordelia som är femton år när boken börjar och tjugo när den slutar. Under dessa fem år följer vi Cordelias innersta tankar från det att hon noga planerar sin sexdebut till dess att hon får en dotter, fem år senare.
Cordelia Kenn är en tjej som har bestämda åsikter och vet vad hon vill. Och hon vill det med Will. Will är pojken som hon har sett ut som sin första sexpartner. Hon bjuder in honom och han nappar på betet. Men det Cordelia inte räknar med är att hon faller pladask för Will. Hon blir handlöst förälskad, och han verkar intresserad av henne också, men han verkar inte vilja ha sex …? Cordelia försöker med alla medel att få honom på fall, men det visar sig bli en hård nöt att knäcka.
Förutom att Cordelia älskar Will så älskar hon också att skriva. Poet är vad hon vill bli. När boken börjar så sitter Cordelia och skriver en ”kuddbok” till sin ofödda dotter. I den berättar hon om sitt liv. Boken ska dottern få på sin sextonårsdag, så hon vet hur hennes mamma tänkte och kände när hon var lika gammal. Men något händer som gör att det inte blir som Cordelia har planerat.
Det här är en bok för dig som vill bli berörd.
Den kräver en del av dig som läsare.
Den är 850 sidor tjock.
Den hoppar mellan olika skeenden i vissa stycken.
Den får dig garanterat att gråta och skratta.
Den får dig att bli irriterad, kanske till och med arg.
Och när den är slut kommer du garanterat att sakna den, länge …
Aidan Chambers har fått flera internationella priser, bl.a. Carnegiemedaljen och Hans Christian Andersenmedaljen för sina provokativa och utmanande ungdomsromaner.
Det här är allt är den sjätte romanen i en svit som startade med Spelöppning och följdes av Dansa på min grav, Nu vet jag, Tullbron och Vykort från ingenmansland.
Ka: I’m on it! :D
Klara: Just det! Den Cordelia hade jag nästan glömt bort. Inte så trevliga konnotationer där, nej. Åh, måste läsa om Kattöga inser jag nu! Undrar om Atwood medvetet använde det namnet som ett slags antites till Anne på Grönkullas Cordelia? LM Montgomery är ju något av en nationalskatt i Kanada, så man vet aldrig… :)
Anne’s låtsaskompisar hette Katie och Violetta, Cordelia var bara hennes favoritnamn.
Emma: Just det, så var det! Anne ville heta Cordelia och ha korpsvarta lockar. :)
Jag kände faktiskt aldrig av några gubbsjuka vibbar. Kanske för att jag köpte konstruktionen Cordelia så helt totalt att det kändes som om det verkligen var hon som skrivit boken, trots att jag ju egentligen visste vem som var författaren. Men å andra sidan: Jag hade ju inte heller svalt betet med hull och hår om jag inte hade upplevt Cordelia som en väldigt trovärdig karaktär.
Jag hade ju läst Kas inlägg om Chambers uttalanden på bokmässan innan jag på allvar började läsa Det här är allt, och till en början hade jag nog med mig vetskapen om dem i bakhuvudet – men sedan uppslukades jag totalt av Cordelia.
Däremot var jag aldrig förtjust i Edward eller i hans och Cordelias förhållande. Men beskrivningen av Cordelias och Wills förhållande är fantastisk, tycker jag, så pass att man inte borde läsa boken med sprucket hjärta egentligen – det blir för plågsamt.
Den här boken är så extremt bra. Jag brukar inte orka med att läsa så långa böcker, men den här var speciell. Jag ville dra ut på sidorna och få boken att vara längre. Jag ville att den skulle fortsätta och att jag skulle kunna fortsätta läsa i flera månader, år. Den tog slut. Så jag har försökt hitta en såndär riktigt bra bok som man inte bara läser för att läsa färdigt eller ha läst för att vidga sina vyer eller någonting utan en bok som man njuter av varenda ord av. Jag har inte hittat en enda.
”Nu vet jag”.
Författare Aidan Chambers.
Amanda, jag tror att du skulle tycka om den Chambers-boken också.
Den handlar om kärlek och om något i ungdomsboken så ovanligt som – religion. Aidan Chambers har ju varit munk.
(På engelska heter boken Now I Know. De första bokstäverna i de tre orden i titeln bildar namnet NIK – jagberättarens namn.
Typiskt språklekaren Aidan Chambers!)
I splitternya
”Reading the Novels of Aidan Chambers. Seven essays.
Ed. by Nany Chambers (Thimble Press )
finns
Helena Dahlgren of Bokhora,Karin Mossed of Gröna rummet, Annika Nasiell of Children´s Book Club, Ika Rönngåd of Konsonantmylla och jag ”freelance lecturer and literature freak”
i hög grad med i kapitlet
SWEDISH VOICES (chosen and translated by Jan Robbins)
”READING THE NOVELS OF AIDAN CHAMBERS”
(ISBN 978 0 903355 53 7)
är (inte bara Jan Robbins kapitel) väldigt intressant läsning för alla
AidanChambers-freaks.
HÄR arbetar Jan Robbins (och här kan du beställa Aidan Chambers-boken):
The Bookroom
Heingeborgen
27371 Lövestad
Sweden
To contact us:
Phone: +46 (0) 417 218