”Lingonstigen 114″ – Maria Fagerberg
När vi hade vårt senaste bokkollo så var Maria Fagerberg den gästande författaren, och hon berättade bla om sin då kommande roman ”Lingonstigen 114″. Nu är den inte bara kommande längre, from idag (eller kanske sen ett par dagar) finns den i handeln.
Historien kretsar kring en vanlig familj i ett vanligt kvarter, Lingonstigen. Dit flyttade Susanne och hennes man Niklas när barnen var små. Ett radhus. Trygghet, välordnad förort, lycklig framtid, det var det de betalade för. Nu är barnen större. Embla, femton, och Kalle, elva, och Susanne och Niklas får anledningar att ifrågasätta hur väl investeringen har betalat sig. Sista halvåret har Embla börjat klä sig annorlunda, blivit sluten och tyst och tvär, lagt av med fotbollen, fått nya vänner de inte har någon koll på, och är ute med dem halva nätterna. Men det kanske är okej ändå? Typisk tonårsfas? Eller? Det jobbiga är att inget verkar vara roligt för Embla. Den där glimten i ögonen har försvunnit, hon hänger och slokar liksom.
Susanne försöker ändå tänka att det är normalt, men när hon märker att Embla skär sig börjar allt rämna.
Från att ha försökt acceptera en tonårsprocess, eller skjuta under mattan, blir det mesta nu en kamp för hjälp. Det finns ju tyvärr ingen akut hotline att ringa där man genast blir uppkopplad till närmaste jourpsykolog… Det är mycket svårare än så.
Maria Fagerbergs roman handlar om den här kampen att få hjälp, och hur det påverkar hela familjen och hela livet. Föräldrarna, lillbrorsan. Vad ska de göra, hur ska de orka med, och varför måste de orka dra allt själva?
Brännande och aktuellt ämne, och även om de flesta föräldrar lyckligtvis inte behöver känna igen sig i självskärandet, så är det nog lätt att känna igen sig i tonårsomvandlingen och den eviga oron om vad som är normalt och vad man borde acceptera eller inte.
Romanen är bra och driven, Fagerberg är duktig på att skriva. Jag får komplexa karaktärer och djup och allt sånt. Inget haltar eller sticker i ögonen. Jag kan inte klaga på något. Men jag kan inte heller jubla, det är liksom ”bra, bra, fint” men den har inte det där lilla extra. En habil roman, tycker jag. Varken mer eller mindre.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Nu har jag också läst, och jag håller med dig till (nästan) 100%. Välskrivet, bra, otroligt angeläget ämne… och så ett rätt stort ”jaha?” när man lagt ifrån sig boken. Jag tror att det var lite för mycket diskbänksrealism och grusiga galonbyxor för mig. Frågan är om det inte hade blivit intressantare att få läsa boken ur Emblas synvinkel?
Oavsett: ”Lingonstigen 114″ spelar inte i samma liga som ”Svart dam”, som bergtog mig totalt. Not even close. Men visst är det snyggt utfört, bra gestaltat, etc, etc. En stark fyra för tanken, men bara en trea för utförandet.
Ja, nu var det länge sen jag läste ”Svart dam”, men den har jag fortf minnen av, så den satte sig på ett helt annat sätt. ”Lingonstigen” kanske kan bli så att den är väldigt stark för såna som har dessa problem i sina familjer (identifiering), men för oss andra som ”bara” läser, så nja. Inte alls samma känsla.
Jag läste ut Lingonstigen på två gånger – igår kväll och imorse.
Det ledde till att jag började gråta och fick lightångest över att hur mycket tid och kärlek jag än lägger på min lilla dotter (och hennes ofödda syster), så finns det ingen garanti för att hon inte blir en deprimerad suicidal tonåring till slut – och det är nästan garanterat att en vacker dag slutar jag att vara medelpunkten i hennes liv, och hon slutar att berätta för MIG hur honmår och varför, och jag kommer inte kunna hjälpa henne. Slipping through my fingers.
Tips: hmm, kan ju inte skriva ”läs inte denna om ni har eller kommer att få döttrar”. Men okej, läs inte när ni är höggravida och ska föda om en vecka, och hormonerna svämmar över…
Den här boken borde ha skrivits för tio år sedan eller mer. Då hade jag kunnat sätta ord på och visa upp hur man kan uppleva en flytt till ett ”lyckat” område med ”glada” och ”framgångsrika” barn och vuxna och att inte bara jag kunde bryta ihop helt över miljöombytet och de nya normerna, kraven, värderingarna. Det fanns säkert en del inom mig men Lingonstigen är precis den sortens miljö, nytt välordnat och med fina fasader, som triggar igång värsta ångesten hos mig.