Det är alltid vanskligt att försöka sig på att historisera och sammanfatta ett pågående skeende, men ibland när jag funderar över hur historikerna kommer att sammanfatta 00-talet undrar jag om inte vurmen (fixeringen?) vid det dokumentära och så kallat ”‘äkta” är något som kommer att nämnas i historieböckerna över vår tidsera. Denna autenticitetsbesatthet har manifesterat sig lite överallt, inte minst inom litteraturen. BOATS, dokumentärromaner, självbiografier, blöcker* och så ett halvdussin självbiografiskt hållna pappaskildringar på det… är det konstigt att en liten skönlitteraturjunkie börjar längta efter det oförställt fiktiva; riktiga rövarhistorier med noll förankring i vår sönderdokumenterade nutid?

”Swede”, Pauline Wolffs tredje roman efter debuten ”Bilder av Malin” (2002) och fantastiska ”Vi är luftens drottning” (2006) , är, inser jag, precis vad jag saknat. Att min efterlängtade rövarhistoria skulle visa sig vara en krutröksdoftande vildavästernskildring om en svenskättad prisjägare och tre hämnddrivna systrar som jagar honom i 1800-talets Montana är rätt otippat, för med undantag för Annie Proulxs kargt mänskliga Wyomingskildringar  har jag inte läst en enda vildavästernroman i hela mitt liv**. För macho, för hårdkokt, för söndertuggat av alla gamla Clintanfilmer jag somnat till i TV-soffan. Mina problem med Stephen Kings Dark Tower-serie har ju till exempel väldigt mycket att göra med min västernaversion.

När så Pauline Wolff närmar sig genren gör hon det med en lekfull egensinnighet som känns igen från ”Vi är luftens drottning”. Inte minst draget att göra berättelsen om prisjägaren Swede till en kollektivroman, där ett myller av röster, köphandlarfruar, medhjälpare, sheriffer, barn och de där förtjusande mordiska systrarna som jag kommer att återkomma till alldeles strax, känns väldigt wolffskt. Jag gillar det dubbelbottnade i att mannen som gett romanen sin titel är huvudperson utan att bli subjekt; att han till och med när sista sidan är utläst känns lika svår att få grepp om som han gjorde i första kapitlet. Jan ”Swede” Anderson förblir mer myt än människa, och jag tror att det finns en poäng i det. Frågan är om inte berättelsens egentliga huvudpersoner istället är systrarna Steen, Swedes tre blodtörstiga arch-nemesis…es…es*** som likt hyenor följer hans fotspår över prärien? Det vilar ett nästan mytologiskt skimmer över dem, jag associerar till häxorna i Macbeth, den grekiska mytologins hämndgudinnor och Nick Caves skillingtryck om mordiska småflickor, helt hejvilt och om vartannat. För mig är det kombinationen mellan det karga, avskalade, genretypiska och det hotfullt magiska som gör ”Swede” till en så läsvärd roman. Helst hade jag läst en hel roman bara om systrarna, men frågan är om inte det hade blivit lite overkill, bokstavligt talat?

”Swede” är ödsliga slätter, blod, sex, gevär och löddriga hästar, cowboyfilmer och ”Lilla huset på prärien” (det är lite familjen Olsen över köphandlarparet Trager och Katarinas nyuppsydda kreationer), hämnd- och ödestematik. Det är bångstyrigt, modigt och sjukt snyggt utfört, och jag hoppas innerligt att Pauline Wolff kommer att få den uppmärksamhet hon förtjänar. För visst är det inte bara jag som trängtar fiktioner den här våren?

* Borde väl vara den naturliga pluralisformen av den extremt tidsenliga företeelsen ”blok”?
** Jo, jag vet. Jag borde verkligen läsa Cormac McCarthy också.
*** Buffyreferens, sorry, jag kunde inte låta bli.