”Vad som än händer” – Kristin Hannah
Vissa dagar, då min hud är några lager tunnare än vanligt, känns världen grå och ful. Sådana dagar brukar jag vara snäll mot mig själv, inifrån och ut. Klä mig i mjuka kläder, äta snäll mat (hemgjort potatismos är svårslagen tröstmat) och läsa litteratur som fungerar eskapistiskt och katharsiskt. Okomplicerad, känslodriven underhållningslitteratur med en lagom balans av tårar och skratt; tänk de bättre Hallmarkfilmerna om kvinnlig vänskap i bokform. Kristin Hannah är en perfekt grådagsförfattare. Egentligen är jag väl för ung för att tillhöra målgruppen, och det krävs som sagt en viss emotionell obalans från min sida för att jag ska uppskatta det klimakterielittiga, men åh så skönt det är att snyfta till hennes berättelser!
I Kristin Hannahs nya roman ”Vad som än händer” (”Firefly Lane” på originalspråk) får vi följa bästisarna Tully och Kate från det att de träffas som tonåringar under 70-talet fram till nutid. Egentligen är de som natt och dag – Tully är cool, snygg och driven på gränsen till besatthet medan Kate har svårt att skaka av sig högstadiets grå mus-stämpel – men trots det stöttar de varandra i vått och torrt… ända tills Det Stora Sveket, som ju tenderar att dyka upp i den här typen av böcker, strax före Den Ofattbara Tragedin. Det är oerhört lättläst, sidorna vänder sig nästan av sig själva, och fastän språket flyter på bra hade jag nog behövt den distansering som det engelska språket trots allt innebär, för ibland blir det riktigt pinsamt. När Hannah återigen börjar tjata om hjältinnans stora byst och Barballaliknande hårsvall rodnar jag en smula. Helt klart skämslitteraturterritorium. Men: jag kan inte sluta läsa, och när sista sidan är vänd inser jag att baksidestextens uppmaning att bunkra upp med näsdukar var ett gott råd. Och ja, nog känner jag mig lättare och soligare till sinnes också.
Kristin Hannah kommer aldrig att nomineras till några fina priser och hennes credd bland litterära finsmakare är obefintlig – två faktum som jag tror och hoppas att Hannah själv och hennes läsare skiter högaktningsfullt i. Hon lyckas med det hon sätter upp som mål: att underhålla, beröra och erbjuda ett par timmars tårdrypande verklighetsflykt. Det räcker gott så.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Efter att ha läst Kathryn Harrisons senaste,den var fantastisk, kan det vara skönt med något lättsmält.
Har du läst hennes tidigare som finns i pocket,så kan man ta någon av dessa.
Bättre för kassan.
Amanda: Jodå, jag har läst nästan alla hennes tidigare och de är i samma klass som denna. Lättsmält och mysigt, och så får man gråta och skratta lite. Hennes näst senaste, En flicka som heter Alice, har jag visserligen inte läst ännu men den finns i pocket och verkar riktigt bra. Lite Jodi Picoultstuk nästan mitt i klimakterielitten. :) Angelas dotter och Systrar emellan (finns även de i pocket) är schyssta, Helenabeprövade snyft-och-hjärtsnörpfest annars.
Kan rekomendera boken Min bästa väns dotter av Dorothy Koomson. Den faller nog väl in i den här kategorin av böcker, inklusive vänskapen, det stora sveket, den stora tragedin och behovet av näsdukar :)
Inte en blivande klassiker kanske, men riktigt bra när man behöver just en sån bok!