Så här var det:  vi fick ett mail till redaktionen om en tysk författarinna. ”Den är skitbra”, utropade Johanna L, och när jag läste i ”Vi Läser” om Charlotte Roche (tysk författarinna) blev jag av någon mystisk anledning övertygad om att det var den som Johanna hade läst. ”När läsaren möter henne är hon inlagd på sjukhus för att operera bort sina hemorrojder”, avslutade ”Vi Läser” beskrivningen om huvudpersonen Helen Memel. Så oväntat att Johanna L har fallit för den här boken! tänkte jag och beställde den, oändligt nyfiken*.

Helen är verkligen inlagd på sjukhus under hela boken. Inte pågrund av hemorrojderna i första hand, utan pågrund av att Helen rakat sig och orsakat en analfissur. Nu måste Helen läka. Hon ligger på sjukhuset och kan inte röra sig speciellt mycket, för då stramar det i baken på henne, istället flirtar hon med en av skötarna och funderar på hur hon ska få sin skilda mamma och pappa att återförenas.

Så långt inget anmärkningsvärt, eller hur? Jo, kanske det där med hemorrojder och analfissur, men det är rena vaniljen i jämförelse med allt annat Roche berättar om sin huvudperson. Helen berättar utförligt om sina sexvanor, om hur hon onanerar med sina avokadokärnor, hur hon går till prosituerade, om sin mens och en hel del om vad hon brukar äta på sin kropp (jisses! Snor är verkligen det minst anmärkningsvärda på den listan). Faktum är att boken innehåller så mycket snusk och sensationshysteri att det är svårt att välja ut ett citat att exemplifiera med (vilket citat jag än väljer, är jag väl medveten om att det också kommer att säga en hel del om mig och vad jag tycker är lite udda, men jag tar den risken):

Där kan jag känna proppen. Trots att jag är inne i musen. Den känslan känner jag till. Fast inte av en propp såklart. Utan av bajs. Det står ju ofta snällt och väntar vid utgången på att få komma ut. Och när man är inne och grötar i musen kan man känna bajskorven genom den tunna skiljeväggen. Undrar om männen som har haft sex med mig också känt det någon gång. Men det skulle de aldrig tala om. Det är ju inte direkt ett lämpligt samtalsämne strax innan man tänkt stoppa in sin kuk i en kvinna. (s. 150)

På förlagets presentationssida står att läsa: Våtmarker är ett avgrundsvrål riktat mot de vaxade, rakade, fixade och på alla sätt sanitetsbehandlade kvinnobilder och skeva föreställningar om sexualitet och kvinnlighet vi möter i idag. Jag tycker inte att det är helt tydligt. Jag blir inte äcklad, jag blir inte heller särskilt provocerad, jag blir bara väldigt nyfiken. Och matt. Nyfiken eftersom jag verkligen undrar vem den här rådjursögda Charlotte Roche är, som skriver en sådan skitig bok. Tydligen har hon varit programledare i tysk teve och pratat ogenerat om sperma och onani, jag försökte youtuba, men blev inte särskilt hjälpt av klippen på kvick tyska. Matt eftersom jag tycker att boken saknar den där genialiteten som beskrivs i en blurb på baksidan. Roche har släppt alla hämningar och presenterat en människas allra innersta tankar (jag är övertygad om att vi alla är åtminstone lite snuskigare än vi låtsas om), men det är så mycket musar, kukar, bajs och mensblod att det inte får plats med någon särskilt bra historia, inget särskilt imponerande språk.

Slutet är dessutom riktigt jösigt. Det finns en sidohistoria, som jag redan nämnt, som handlar om att huvudpersonen vill få ihop sina föräldrar, och ett minne från barndomen av hur Helens mamma försökte gasa ihjäl sig själv och lillebrodern. När Helen avslöjar för sin yngre bror att mamman försökte döda sig själv och honom, är hans reaktion så… ytlig liksom. Som i barndomens fri skrivningar där man avslutade med ”sen dog alla” när man inte riktigt visste hur man skulle gå vidare. ”Kärlekshistorien” med vårdaren tycker jag är naiv och Roche övertygar aldrig som författare**.

Någon bad mig undersöka hur den lämpar sig som bokcirkelbok. Jag tycker inte att det finns så många dimensioner att diskutera. Hur kan en passage om en ung kvinna som äter upp sina egna flytningar vara ett fuck you mot skeva föreställningar om unga kvinnor? Jag tror inte att jag hade reagerat annorlunda om boken handlat om en man som käkade sin egen flensost. Jag ser helt enkelt inte poängen med sådan här provokationslitteratur eller rallarsvingar, som jag kallade det i ett tidigare inlägg.

Fine, om den hade varit välskriven liksom, men det är den inte. Den är tråkigt skriven och skalar man bort provokationerna är den ingenting alls. Min rekommendation: om ni blir väldigt nyfikna – låna den på biblioteket! För de 167 kronor som den kostar hos näthandlarna rekommenderar jag till exempel ”Babian” eller ”Insekt”, som också innehåller provokationer, men så mycket elegantare förpackat.

* = Det var Julia Zehs ”Fritt fall” som Johanna L hade läst. ”Våtmarker” är ingen bok för Johanna L (och ni som brukar tycka om samma böcker som henne).
** = Men okej då, kommer Roche med en till bok kommer jag definitivt att läsa den också. Hon kan väl omöjligt skriva en likadan bok och jag är nyfiken på vad som finns mer.