När det stod klart att Sarah Waters näst senaste roman ”The Night Watch” utspelade sig på 1940-talet – och inte, som man kommit att vänta sig i Watersland, under 1800-talets senare hälft – var vi nog många victorianafans som drog efter andan. Skulle Waters klara av övergången från den viktorianska eran till efterkrigstidens London? Efter att ha läst ”The Night Watch” kunde åtminstone den här victorianaälskaren pusta ut. Hon klarade tidsresan galant, var till och med lite, lite bättre än vanligt om du frågar mig. Styrkan i Waters författarskap ligger helt klart i hennes gestaltning; i hennes öga för detaljer och skarpa personporträtt. Inte i någon specifik tidsepok.

I ”The Little Stranger”, vars själva grundpremisser fick mig att spontanjubla ”YAY, GOTHIC!” när Waters nämnde sitt skrivprojekt under Internationell Författarscen-besöket i januari 2007, dröjer hon sig kvar vid brytpunkten mellan 40-tal och 50-tal. Det är en varm och dammig sommar strax efter andra världskrigets slut som Dr Faraday, romanens berättarjag, kallas till Hundreds Hall för att undersöka en hushållerska (deras enda, visar det sig: illusionen av blomstrande, glamoröst herresäte är just detta – en illusion) som blivit sjuk. Sedan barnsben har Dr Faraday haft en särskild relation till platsen: hans mamma tjänstgjorde där som ung, och ett besök där som liten, under husets glansdagar, har kvarlämnat ett starkt intryck. Nu är Hundreds en skugga av sitt gamla jag, och samma sak kan sägas om dess invånare, Mrs Ayres och hennes två vuxna barn, Caroline och Roderick. Trots – eller kanske just på grund av – detta är Dr Faradays fascination med huset och husägarna intakt, och han blir först husläkare, senare god vän med familjen Ayres. I takt med att Dr Faraday blir allt mer insyltad i den olyckssaliga familjen Ayres liv sker allt märkligare saker i huset. Den annars så godmodige hunden attackerar en liten flicka utan anledning, föremål fattar eld och flyttar på sig och husets invånare – särskilt Roderick – börjar bete sig minst sagt underligt. Är det familjen Ayres som börjar bli galna eller är det något som hemsöker Hundreds Hall?

Som ni kanske minns var jag så pepp på ”The Little Stranger” att jag knappt vågade röra vid boken av rädsla för att bli besviken. Drottning som jag är av löjligt upptrissade förväntningar är jag alltför bekant med den besvikelse som allt som oftast infinner sig när jag börjar läsa en av mig hett efterlängtad och hypad roman. (Denna åkomma kan även kallas ”Man in the Dark”-sjukan efter det senaste pålåsterska magplasket…) Därför är det skönt att kunna säga: hypen håller hela vägen! Det här är en fantastiskt välskriven och -gestaltad roman som för tankarna till såväl klassiska hemsökelseberättelser som en av mina favoritromaner någonsin, Daphne du Mauriers ”Rebecca”. Kanske övertolkar jag, men jag tror att just ”Rebecca”-vibbarna är medvetna från Sarah Waters sida. Det är inte bara den allmänt gotiska känslan och fixeringen vid ett lantligt herresäte som sett bättre dagar som för tankarna till du Mauriers i mina ögon styvmoderligt behandlade klassiker; det faktum att Dr Faradays förnamn aldrig nämns för osökt tankarna till ett annat anonymiserat berättarjag som kommer som utböling till ovan nämnda lantliga herresäte…

Det är, som sagt, på många sätt en klassisk hemsökelseberättelse Waters levererar, med poltergeistinslag och allt, men de (potentiellt) övernaturliga elementen går även att läsa allegoriskt, som en slags eulogi över ett England på utdöende, där överklassens herresäten under efterkrigstiden sakta avfolkades och blev till spöken. Frågan är om det inte är just i brytpunkten mellan det gamla och nya, precis vid förra seklets mitt, som Waters hör hemma. Viktoriansk porr och Dickenskänsla i all ära, men det sofistikerade vemod som Waters förmår gestalta här är snäppet vassare för mig. Dessutom är den ofullbordade kärlekshistorien mellan Dr Faraday och Caroline (åh, Caroline! Så sympatisk i sin ärkebrittiska stoiska robusthet! Jag gillade henne lika mycket som deckarförfattarinnan i ”The Night Watch” och blev nästan lite kär i henne) oerhört fint skildrad. Till en början kändes det skumt att konstatera att Waters tagit sig an sin första heteroskildring – inga queerinslag whatsoever här, förutom de undertoner som jag inte kunde låta bli att tolka in lite varstans… – men de romantiska inslagen i ”The Little Stranger” är lika fängslande som de i, säg, ”Tipping the Velvet” eller ”Fingersmith”. Det är bara att konstatera: viktorianskt 1800-tal eller 1940-tal, queert eller hetero, Waters behärskar allt med samma osvikliga känsla för persongestaltning och miljöskildringar. Hon är fenomenal på detta det viktigaste när jag letar presumtiva Stora Läsupplevelser: att förmedla en känsla för en plats så stark och levande att man som läsare upplever att man själv befinner sig inuti boksidorna. Det är därför, och inte på grund av någon specifik historisk epok, hon är och fortsätter att vara en av mina absoluta favoriter bland samtida brittiska författare. Vågar man hoppas på en nutidsroman nästa gång? Det skulle vara intressant att läsa.