”The Strain” – Guillermo del Toro och Chuck Hogan
Ett passagerarplan landar på JFK-flygplatsen i New York – fullastat med döda människor. Guillermo del Toro och Chuck Hogan lägger in högsta växeln på en gång i ”The Strain”, första delen i en planerad trilogi där flygplansincidenten blir startskottet för en domedagsfärgad popcornskräckis. Den klassiska vampyrberättelsen möter vår tids farsotsskräck, marinerat i massor av blod, slem och vampyrbajs (!).
Det bör för säkerhets skull sägas med en gång: den som börjar läsa ”The Strain” i hopp om en ”Pans labyrint” i bokform kommer att bli besviken. Här finns inget av det drömska bildspråk man associerar med Guillermo del Toros senare produktion; om man nödvändigtvis måste dra paralleller till hans filmer är ”The Strain” mer ”Blade 2″ än ”Pans labyrint”. Det vilar överlag något filmiskt över hela boken, men det är mer en aura av b-film än mångfacetterad kvalitetsskräck. Helt okej för mig; just det där oförställt pajiga, ”nu jävlar ska vi underhålla er, så spänn fast säkerhetsbältena!”-inriktade är en stor del av romanens charm. Att herrarna del Toro och Hogan haft vansinnigt kul när de fabulerat ihop den här historien är tydligt. VG för upplägg alltså. Själva genomförandet är det däremot lite si och så med. Ganska snart kan författarna inte motstå frestelsen i att försöka teoretisera och förklara händelserna, och för mig – som endast kan frukta det oförklarliga, skugghöljda – försvinner en stor del av charmen när det blir hemgjord biologilektion av det hela. Jag hade gärna stannat kvar i mystiken, i det ohyggliga i ett passagerarplan fullt av döda människor som var friska och i högsta grad levande bara någon minut före landning, lite längre. Associationsbanorna går oundvikligen till Stephen Kings långnovell ”Langoljärerna”, som började lovande men snabbdök rakt ner i c-skräckisterritoriet då King avmaskerade The Big Bad.
Gestaltningen är inte heller helt optimal. Trots ett stort och brett persongalleri, som bland annat innefattar en bångstyrig antihjälte till epidemiolog, en Marilyn Manson-snarlik rockstjärna/vampyr och en Van Helsing-gestalt, är det egentligen bara bihandlingen i Treblinka, där övernaturlig ondska ställs öga mot öga med den ännu mer ofattbara, mänskligt orkestrerade, som verkligen griper tag. Därtill är karaktärerna för pappersartade, och diskrepansen mellan de goda och onda alltför stor. Att jag hela tiden ser händelseförloppet uppspelat framför mig som en film är kanhända en komplimang till upphovsmännen, men för mig blir det till sist en smula distraherande. Förmodligen blir filmen, som jag gissar redan är på gång, lyckad men som roman håller ”The Strain”, trots ambitiösa idéer och en berg-och-dalbaneaktig intrig som piskar upp lästempot, inte riktigt hela vägen. Lite mer Språk & Stämning hade varit önskvärt.
Jag kommer absolut att läsa de återstående två delarna – har jag något val när del ett slutar med en cliffhanger som heter duga…? – men väntar fortsättningsvis på pocketutgåvan. Blod, slem, vampyrbajs och domedagskänsla i all ära, men ”The Strain” är inte, för att travestera Elaine i ”Seinfeld”, särskilt hardcover-worthy.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Det är många som verkar vara lite besvikna på the Strain, det tycker jag är trist för jag har sett fram emot den i evigheter. Jag har inte läst den än, men den är på väg i posten, så snart så.
Men jag kommer fortsätta att älska del Toro även om han inte är lika bra på att skriva böcker som på att göra film (:
Jag har, som många andra, också haft höga förväntningar på The Strain och tycker att det är trist med alla besvikna recensioner. Och jag undrar varför ”vi” har förväntningar egentligen. Bara för att man kan göra bra film betyder det ju inte att man kan skriva böcker också…
Jag väntar i alla fall på pocketversionen. ;)
Igår kväll blev jag klar med min omläsning av Stephen Kings Langoljärerna och blev lite glad nu när jag såg den omnämnas här. :-)
Jag hade också för mig att allt blev pajigt när monstren väl ”visade” sig, men nu börjar jag undra om jag inte blandade ihop det med filmen för det var mycket bättre i boken än jag mindes. Visst byggs det upp en spänning och förväntan som aldrig kan infrias av monstren när de väl gör entré, men jag har läst mycket värre exempel av King när han nästan helt sabbat historier genom att beskriva det onda alltför detaljerat.
Du har nog rätt, Michaela. Det var flera år sedan jag läste novellen, men däremot gjorde jag misstaget att se om filmatiseringen för bara någon månad sedan, och jag misstänker att det är det slutet som spökar. Har du läst Dreamcatcher, btw? Den utkom under den (barmhärtigt korta) period då jag hade en King-paus och eftersom filmen blev så sjukt b efter någon timme har jag inte vågat läsa boken. Borde jag det?
Hej Helena, som den King fantast jag är så tar jag mig friheten att svara på huruvida du borde läsa Dreamcatcher eller inte. Länge sen jag läste den men först och främst är den vida bättre än filmen som var sjukt usel på alla sätt och vis. Boken är ett intressant magplask av King, en ambitiös och pretentiös mix av b-films klichéer och olika utomjordings-invasionsberättelser inom både film och litteratur, en hel del Arkiv X känsla också finns här också. Men den är på tok för rörig och spänningen uteblir oftast för att King flyter ut för mycket och att det berömda utrycket ”kill your darlings” verkligen passar in på Dreamcatcher.
Jag läste den i ett sträck och håller med, inget litterärt mästerverk eller särskilt stämningsfullt men underhållande är det verkligen. Man kan nog räkna med att filmen blir bättre än boken, undrar om det var pga av att jag visste att en filmskapare skrivit som jag hela tiden tänkte mig som filmscener..eller om det var för att de skrivit med filmen redan i tankarna..
Nu kanske jag fäster mig vid helt fel sak här, men vampyrbajs??!? Que?
Hehe, jo, de här vampyrerna har den trevliga vanan att – ursäkta språket – skita där de äter. Läs boken så fattar du. :)
Håller på att lyssna på den just nu. Till och ffrån jobbet varje dag. har i alla fall hittills gillat det jag hört men de har inte ens tagit sig in i planet ännu. Tyvärr läste jag recensionen och vet nu vad de kommer hitta. Jag som hittills lyckats hålla mig ifrån alla beskrivningar av boken. Precis som Helena B lyssnar jag och ser filmbilder i huvudet. Beskrivningarna är lite manusaktiga ibland.
[...] 6, 2009 av bokslukaren Fast vill man läsa boken efter att ha läst detta inlägg från Bokhora: http://www.bokhora.se/blog/recension/2009/06/the-strain-guillermo-del-toro-och-chuck-hogan/? När det gäller vampyrböcker så brukar jag faktiskt inte lägga så stor vikt vid vad [...]