”De oförglömliga” – Gabriella Ahlström
Gabriella Ahlströms roman ”De oförglömliga” handlar om en slags Woody Allen-filmfamilj, iallafall på den tiden han var gift med Mia Farrow. Mamman är en känd och fin skådespelerska, väldigt dramatisk och egocentrisk. Pappan är något så ovanligt som en känd forskare, också rätt speciell. Och brorsan är skitsnygg före detta modell som glidit in på film. Har de en stor våning mitt i stan? Ja. Lever de ett intressant och utåtriktat liv? Ja. Finns det med minst en terapeut? Ja.
Fredrika är den tysta och obemärkta som fått växa upp i skuggan av dessa personligheter, sina föräldrar och bror. Hon är själv tecknare, specialist på fåglar, och lever i en väldigt anonym och stillsam tillvaro. Framförallt ensam. När romanen börjar befinner hon sig på ett slags vilohem för att komma igen efter ett sammanbrott, och några gånger i veckan har hon terapisessioner med doktor Graninger.
Det är en inledande och lite trevande start hos just doktor Graninger som försöker få klarhet i vad som hänt. Fredrikas bror Simon har nyss dött, mycket oväntat och hastigt, men det är inte bara det som orsakat sammanbrottet. En konflikt mellan de två som brukade stå varandra så nära och enade mot föräldrarna. Många frågetecken som ska rätas ut, ‘varför’ som ska bli ‘därför’, och många terapisessioner går åt för att nå dit. Jag gillar romanen, men för mig blir det en alltför lång sträcka mellan det att man som läsare får ungefärlig kläm på vad konflikten handlar om, till att Fredrika faktiskt kan komma till skott och spotta ur sig det verbalt hos terapeuten. Det är bra känslor, jättebra situationer och gestaltning och språk fram dit, men det är för mycket av allt. Den trevande starten fortsätter för länge. Egentligen är det först sista fjärdedelen som tempot plockas upp, och då gillar jag romanen väldigt mycket. Innan det får jag träna mitt tålamod lite väl. Fint så, och bra roman, MEN… Min helhetsuppfattning blir haltande på grund av det.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Omslaget föll jag för direkt, väldigt vackert.