Mats Strandbergs tredje roman ”Halva liv” är rätt så olik de två första – det ser man redan på omslaget som är vad jag och min kille brukar kalla ”ett typiskt Forum-omslag”. Litet dovare färger, litet vuxnare, kanske också litet tråkigare om man jämför med de sprakande karameller som Mats tidigare har levererat. (bonus dock för Mats toksnygga mamma på baksidan, han borde ha vänt på omslaget).

Lite så känns det också. Det kan ha med förväntningar att göra. För den här berättelsen är mognare på många sätt, och kanhända att den som längtar efter en ny ”Jaktsäsong” eller ”Bekantas bekanta” blir besviken. Här finns starkare underliggande känslor på ett sätt som saknas i de tidigare böckerna. Mer djup och kanske lite mer vuxenhet också. Om det nu är någonting tråkigt över sådant.

Boken handlar i korthet om Jessica, en välkänd programledare i TV, expert på relationer fast hennes egna inte har fungerat sedan en av pojkvännerna mystiskt försvann för några år sedan. Jessica mår alls inte bra, panikångest lurar ständigt under ytan, så när farmor Viola dör, åker Jessica till barndomshemmet i Skåne för att försöka få ordning på sitt liv. Då får hon veta att Viola har lämnat en stor familjehemlighet efter sig, som hon vill att Jessica ska ta del av.

Boken utspelar sig växelvis i nuet, växelvis i femtiotalet, det glada Stockholm på femtiotalet. Vi får följa Viola, hennes man och hennes bror och se hur deras liv utvecklas på ett minst sagt annorlunda sätt. Samtidigt utvecklas också Jessicas liv och den försvunna pojkvännen skapar rätt stor dramatik i hennes liv ännu en gång.

Jag fullkomligen älskar femtiotalsberättelsen, så till den grad att jag önskar att boken bara hade utspelat sig kring detta drama. Jag läste någonstans att den delen av boken är baserad på en sann berättelse, det borde ha gått att utveckla mer. Jessica är också bra beskriven, i synnerhet hennes psykiska mående och hur hon handskas med detta – mycket trovärdigt – men jag är inte alls särskilt förtjust i sidostoryn med den försvunna pojkvännen. Jag tycker att boken hade stått sig utmärkt väl på femtiotalsbenet, Mats borde ha litat på stoffet i den berättelsen. Det är också väldigt väl researchat, ingenting känns konstlat och tillgjort och det är lätt för mig att förflytta mig bakåt i tiden, se miljöerna och rummen från förr. Det tycker jag om, att det blir så tydliga bilder för mitt inre, jag behöver inte kämpa för att flyttas in i berättelsen om Viola, Billy och Victor.

Jag får dock kämpa på slutet, jag tycker inte om turboupplösningar av typen ”alla dog” och här får Mats faktiskt inte riktigt till det. När Viola avslutat sin berättelse, kände jag mig egentligen färdig, såg en kort transportsträcka framför mig, men då gasade berättelsen upp alldeles för många snäpp. Så onödigt, just för att den första delen var så bra, välskriven, spännande, engagerande.

Man behöver inte alltid krångla till det.