”Juliet, Naked” – Nick Hornby
Goda nyheter för alla vi som gäspade oss igenom ”How To Be Good” och knappt orkade ge ”A Long Way Down” och ”Slam” en chans: Nick Hornby – den Nick Hornby som gav oss ”High Fidelity”, som skriver så passionerat och ljuvligt nördigt om musik och relationer att han mot nittiotalets slut var den kvalitativa brittiska underhållningsromanen personifierad – är tillbaka! I ”Juliet, Naked” återfinns alla ingredienser man vill finna i en äkta Hornby-roman. Nördig, handlingsförlamad pojke fast i en medelålders mans kropp? Check. En perfekt avvägd blandning av humor och allvar? Check. Och framför allt: musiknörderier en masse! Ingen på den här sidan jordelivet (RIP, Lennart Persson!) kan musiknörda lika vackert som Hornby; läs ”31 Songs” om ni inte redan gjort det.
”Juliet, Naked” är titeln på den skiva som får Duncans och Annies femtonåriga förhållande att ta slut. De är båda underachievers av klassikt mått: bosatta i en kuststad så trist att man undrar om det inte är just den Morrissey menar när han sjunger om ”the seaside town that they forgot to bomb” i ”Everyday Is Like Sunday”, med jobb ingen av dem brinner för. Inte ens deras förhållande är särskilt mycket att hurra över. Det enda som lyckas framkalla glöd hos Duncan är Tucker Crowe, en kultförklarad singer/songwriter som skrev vad hans nästan skrämmande devota fans anser vara den bästa göra slut-skivan någonsin på 80-talet men inte gett ifrån sig ett livstecken sedan han försvann från musikscenen för tjugo år sedan. Så plötsligt utkommer ”Juliet, Naked”, en akustisk version av Crowes kändaste platta. Duncan älskar den från första stund och skriver en lyrisk hyllning på Crowes fansajt (där han för övrigt tillbringar ohälsosamt mycket tid). Annie, däremot, avskyr ”Juliet, Naked” och förklarar varför i en recension hon inte kan låta bli att lägga ut på samma hemsida. Hennes oförmåga att förstå ”Juliet, Nakeds” storhet, tillsammans med en ny lärare på skolan där Duncan undervisar, innebär slutet för deras förhållande. I samma veva får Annie ett mejl från någon som håller med hennes sågning. Denne någon är ingen mindre än självaste Tucker Crowe, och snart får Annie reda på den verkliga orsaken till hans mystiska försvinnande…
Riktigt lika briljant som ”High Fidelity” (en av det brittiska 90-talets bästa romaner om du frågar mig) är inte riktigt ”Juliet, Naked”, men det är ändå en Nick Hornby i toppform vi möter här. Romanfigurerna är alldeles oemotståndliga med alla sina imperfektioner och neuroser, och beskrivningen av Tucker Crowes übernördiga besserwisserfans är komiskt guld. Det här är brittisk feelgood när den är som allra bäst. Ledsen, Tony Parsons och Mike Gayle, kungen av ladlit är tillbaka!
Loading ...
RSS Bokhora.se
Trevligt att läsa recensionen, kanske man vågar sig på Nick igen. Nu väntar jag bara på att John Irving skall skriva något vettigt igen.
Du kanske inte behöver vänta särskilt länge! :)
http://www.bokhora.se/blog/bokaktuellt/forfattare/2009/09/ny-john-irving-i-faggorna/
Åh vad kul, som jag har längtat! Den här får bli nästa inköp tror jag bestämt.
A long way down är riktigt bra och helt i klass med de tidiga böckerna. Håller dock med om att ingen slår High Fidelity och att How to be good är riktigt tråkig. Ska definitivt läsa Juliet, Naked!
Blir riktigt sugen på att läsa Hornby nu, har lägen velat läsa om High Fidelity. Men måste ändå lägga till att Slam visst är bra ju! Lite tydligt att den är skriven för att det är sånt superproblem med tonårsgraviditeter i uk, men ändå! Jag gillar Sam… och jag gillar Rufus och hur han fick sitt namn. Och hur Alicias föräldrar porträtteras är bra. Gillar!
Lilla O och Malin, det är mycket möjligt att både A Long Way Down och Slam är jättebra, men jag blev helt Hornbyavtänd av How To Be Good. Nu när Hornbyglöden börjat, well, glöda igen kanske jag läser dem. Har faktiskt Slam stående i bokhyllan!
Helena, vågade inte läsa din rec. förrän jag själv avslutat boken. Snygg analys! Precis som du hörde jag Every Day is Like Sunday som ett soundtrack till passagerna med beskrivning av den trista kuststaden.
För er som inte läst Slam – ge den en chans, jag har precis läst klart den och tyckte den var riktigt, riktigt bra! Jag håller med Malin. Den är mer Young Adult än hans andra böcker, och visst är den skriven utifrån perspektivet med ökande tonårsgravidteter. Men Hornby är mästare tycker jag på att beskriva pojkar/män som måste ”växa upp” av en eller annan anledning. Jag tycker också att About A Boy är fantastiskt bra. Är definitivt sugen på Juliet, Naked.
Den låter ju helt makalös. Ser framemot att sätta tänderna i den.
Jag har saknat den gamle musiknördige Nick Hornby.
”Juliet, naked” är otroligt kul!
”SLAM” var absolut helt OK, om man sätter den i sitt sammanhang (17Y i UK).
”How to be good” var för mkt pekpinne och moralpredikan.
/Fucker