JohL och ungdomsböckerna har en svacka just nu, pratade vi om på redaktionsmötet tidigare ikväll. Jag vet inte hur allvarligt det är mellan JohL och BoU, men jag kan tänka mig att de måste ta en liten paus för just nu håller BoU på och flörtar massor med mig. Man kan ju inte lägga sina ägg i flera korgar.

Åsa Linds ”Slumpens bok” är väl mer barn än ungdom, kanske 10- eller 11-åringar skulle kunna älska den, om de har ett ganska avancerat språk vill säga, för Lind värjer sig liksom inte för att lägga ut orden i en knagglig stig. Bäst lämpad är nog ”Slumpens bok” för 29-åringar (going on 30).

I ”Slumpens bok” träffar vi Hanna, som är lite extra lång, och kanske lillasyster till Minna om man så vill, vilket kan vara en väldig förenkling, men likaväl en tröst för den som läste om Minna så att hjärtat värkte. Hanna ramlar väldigt slumpmässigt över en bok, som visar sig vara en väldigt speciell bok, ”Slumpens bok”, en bok som har funnits i generationer och vars läsare existerat lika länge som boken själv. ”Slumpens bok” kan nämligen inte vem som helst läsa, men det visar sig att Hanna är en läsare och hennes nya bekantskaper visar sig vara hennes olika väktare och medhjälpare och förutom dessa finns det även några som inte är så särskilt snälla, för i böcker för barn- och ungdom är det ofta ganska enkelt att identifiera gott och ont och i ”Slumpens bok” torde det vara extra enkelt, om det nu finns.

Jag har ju försökt läsa Åsa Linds ”Sandvargen” för mina syskonbarn (smultronen). De var sådär nyfikna, men kanske borde jag ge det ett nytt försök, nu när äldsta smultronet börjat intressera sig för kapitelböcker. Jag tror att han kommer att gilla. Kortare, mindre invecklat sagt: jag har aldrig tyckt så mycket om Åsa Lind som jag tycker om henne nu.

”Slumpens bok” förstår ni väl därmed att jag tycker om, jag tycker om att den verkligen är som en s a g a , men modern. Jag har kommit fram till det mer och mer att jag gillar böcker som är som s a g o r , men moderna. Där kan man ju för övrigt även räkna in ”Bläckhjärta”.

Jag tycker om Hanna och jag tycker jättemycket om den 102-åriga tanten i turban som är så avslappnat cool, jag tycker om griniga gamla gubbar, men inte elaka tjockisar som alltid, alltid, alltid ska spela på trav. Jag tycker att historien om Hannas skolgång är lite flummig, jag tycker att Hannas vänskap med Delfin är rätt diffus och jag tycker att det är synd att Hannas mamma, som ju faktiskt har en ganska viktig roll i början av boken, flyttar ut till att bli inget problem alls så småningom och att det där som faktiskt är en central roll i Hannas liv snart nästan glöms bort av läsaren. Förutom det tycker jag att det är fantastiskt med moderna, svenska barnboksförfattare som kan skriva så här episkt och svulstigt som Åsa Lind tydligen kan göra. Som en saga, men 2009.

Jag gillart.