Helena von Zweigbergks nya roman ”Sånt man bara säger” handlar om familjerelationer, fast denna gång ligger inte fokus på relationen mellan man och kvinna, utan snarare släkt, familj syskon och barn. Hur långt sträcker sig en familjs lojalitet?
Bokens huvudperson Susanne har vid 53 års ålder frivilligt dragit sig undan omvärlden i sitt hus på landet efter att tidigare mest försökt vara till lags och fixa för andra. I stugan nås hon inte av vänner eller familj. Hon har bara en liten katt som sällskap, det är så hon vill ha det nu. Men så kommer hennes struliga lillasyster Louise och har hamnat i trubbel igen, med kronofogden. Louise ber Susanne ta hand om den 15-åriga sonen Jonas. Tillfälligt, tills det ordnat upp sig. Men så försvinner Louise. Och det är inte så lätt att prata med Jonas, relationen mellan Susanne och hennes systerson blir en frontalkrock på många områden. Det är jobbigt att hantera för båda och det tar sig kraftfulla uttryck.

JoÖ : Det har tagit lite tid för oss Johannor att recensera den här boken och på ett sätt är det bra, för jag har märkt att den liksom har växt med tiden och avståndet. Först tyckte jag att mjaa, i jämförelse med ”Ur vulkanens mun” så. Men sedan, den har återvänt påfallande ofta och jag har också kommit på mig själv att referera till den som en bra roman.

JoL: Jag gillar den mycket. ”Ur vulkanens mun” är direkt väldigt stark, mycket ångest i öppningen, medan det här blir lite lugnare. Kriserna är av en annan kaliber. Men en bra roman är det.

JoÖ: Det som är Helenas styrka tycker jag, är personbeskrivningarna! Hon får till alla karaktärerna så trovärdiga. Jag känner den här familjen, struliga Louise och inte minst systrarnas pappa, herregud.

JoL: Håller verkligen med. Den där pappan ser jag så tydligt framför mig. Hur han får kämpa på och hur trött han är. Och så den där snordroppen som hänger under näsan. Och samtidigt som ömkar, irriterar man sig på honom å Sussis vägnar, och det tycker jag är skitbra. Hon är väldigt bra på att teckna runda karaktärer, Helena von Zweigergk, det är alltid mycket gråskala = perfekt.

Och huvudpersonen Sussis syster, Louise, jesus! Jag stör mig något enormt på denna egoistiska, bortskämda människa. Hon har alla de ”kvaliteter” som gör människor svårt outhärdliga.

JoÖ: Intressant också, tycker jag, hur långt alla låter Louise gå. Att vi människor låter folk utnyttja oss väldigt länge för att det är personer vi älskar. De får gå långt över alla gränser, när vi för länge sedan skulle stoppat andra.

JoL: Jag ser kopplingar till Sara Kadefors senaste roman ”Borta bäst”, Louise och Sylvia. Inte för att Sylvia var så här störig, men synsättet att man ska ha, det är ens rätt, alla andra har ju så då får jag också. Kort sagt, hela konsumtionskulturen just nu med lyxkant på vardagen, varje dag, och att unna sig och unna sig och unna sig. Det blir ju dessa kvinnors fall.

JoÖ: Ja, och så hamnar alla i skuldfällan. Lyxfällan! JoL! Din favvo. Men de här truliga tonåringarna brukar jag ju ömma för, mina litterära kittens, Jonas är väl inget undantag. Jag har sett många Jonasar försöka försvara föräldrarnas val – som vi pratade om senast häromdagen med Åsa Linderborg och hennes pappa. Hur långt barn är beredda att förlåta. Det är intressant. Samtidigt som Jonas ögon också öppnas, att han når det här stadiet när han inser att nej, Louise är inte en bra mamma.

JoL: Hela skolbiten med honom! Han är alltså femton men har ”tagit en paus från skolan” och anledningen enligt honom är ”för att det är tråkigt”. För en lärare låter detta extremt skumt, kan jag säga. Grundskolan är inget man kan ta en paus från hur som helst.

Som helhetsomdöme så tycker jag att man blir väldigt engagerad i personerna. Det kanske märks? Man känner för dem, på både gott och ont. Och de är såna som stannar kvar i tankarna efteråt, jag har ju gått runt och irriterat mig på Louise här i veckor… (När ska det sluta?!) Helena von Zweigbergk skriver kanske inte de stora, episka romanerna, men hon är helt fenomenal på att få till den där lilla detaljen som säger allt om en människa eller en situation – helst en jobbig och relationsmässig sådan. Det är så bra gjort!

JoÖ: Ja, kort sagt, den här romanen vinner i längden. Ni som liksom jag var lite mjaa i början, ni ska få se att den kommer stanna kvar mycket längre än ni någonsin trott.