Min första Harlan Coben-bok var ”Berätta inte för någon”, som även har blivit en mer än hyfsad film. Därefter läste jag ”Den enda lögnen” som jag, trots den upprepade storyn*, också tyckte var spännande. Nu har jag läst ”Släpp inte taget”, där Paul ”Cope” Copeland från just ”Den enda lögnen” skymtar förbi (favorittricket!). Det snackas lite om Copelands döda fru i ”Släpp inte taget”, men visst var det hans syster som var mordoffret i ”Den enda lögnen”? Har jag missuppfattat något? Är det inte samma Copeland?

Copeland är dock inte huvudpersonen i ”Släpp inte taget”. Det är en himlans massa personer, även om baksidetexten mest berör Tia och Mike Baye. Deras son har betett sig introvert och mystiskt de senaste månaderna, särskilt efter att hans bästa vän så tragiskt tog sitt eget liv. Paret Baye installerar ett spionprogram i sonens dator och en del av boken handlar om hur de försöker hitta sin son, som försvinner i bokens inledning. Dessutom finns en parallellhistoria om en känslokall man som kidnappar och misshandlar kvinnor, om polisen som utreder dessa fall samt om en lärare som kränkt en elev.

Jag tycker att ”Släpp inte taget” är den flyktigaste boken av de Coben-böcker som jag har läst. Historierna får aldrig riktigt tillfälle att bottna, Coben ger mig ingen anledning att bry mig speciellt mycket om karaktärerna. Karaktärerna är för övrigt sådana där typiska amerikansk medelklass-schabloner som deckarförfattare så gärna använder sig av när de inte har poliser eller rättsläkare i huvudrollen.

Jag ser inte mig själv som en regelbunden deckarläsare. Jag läser en och annan på strandfilten eller om jag bestämmer mig för att ha en läshelg och vill ha en riktig sidvändare. ”Släpp inte taget” är förvisso spännande på sina håll, men någon riktig sidvändare tycker jag inte att den är. Jag bryr mig helt enkelt för lite om karaktärerna, som jag redan varit inne på. Återkommande Bokhora-läsare vet nog att jag inte är ett fan av tjocka böcker. Jag har inte läst många tjockisar som vunnit på sitt sidantal. Däremot tycker jag att Coben gärna kunde ha arbetat mer på sitt persongalleri, kanske strukit en av alla parallellhistorier, låtit oss lära känna Tia Baye lite mer. Jag hade gladeligen läst 100 extra sidor, för att få veta mer om vad Nash egentligen har i sitt bagage, för att få veta mer om flickorna Yasmins och Jills spionerier (vilken historia Coben nu valt att fördjupa sig i). Coben skriver i sitt tack att han fick idén till boken vid en middag. För det första är jag inte helt på det klara med vilken av bokens alla stories som han syftar på, för det andra önskar jag att Coben hade haft lite mindre bråttom när han skrev ner sin idé.

De tidigare böcker jag har läst av Harlan Coben har gett mig allt jag önskat av en deckare. De har varit tillräckligt originella, spännande och med lagom arbetade karaktärer för att roa mig. Och om någon fortfarande tvekar om mitt omdöme av just den här boken: ”Släpp inte taget” når knappt ens upp till ett medelbetyg. Läs den inte!

* = jag skriver inte mer om den upprepade storyn, för att undvika att avslöja för mycket för någon som vill läsa Coben men inte vill veta knorren.