”The Scarpetta Factor” – Patricia Cornwell
I en intervju med deckarkollegan James Patterson på Amazon.com berättar Patricia Cornwell om hur ett (före detta?) fan av hennes Kay Scarpettaserie klagade över att han inte gillade hennes karaktärer längre. Då insåg Cornwell att hon inte heller var säker på att hon gillade dem. Att den drastiska försämring av Scarpettaböckerna som började med 2004 års ”Blow Fly” och därefter har fortsatt stadigt ner i de allra dyigaste litterära sumpmarkerna till stor del berott på författarens likgiltighet inför sina skapelser kommer väl inte som någon nyhet för oss som bevittnat eländet – men det är ändå skönt att hon erkänner det. Nu känner dock Patricia Cornwell att hon är på rätt spår igen, ”a wonderful and invigorating new course” rentav, och hennes sjuttonde Scarpettadeckare, ”The Scarpetta Factor”, genomsyras av denna entusiastiska nybyggaranda.
Det skulle kunna vara en säljhungrig författares trötta klichéer, men i det här fallet håller jag faktiskt med Cornwell. För även om redan den förra boken, ”Scarpetta”, gav intrycket av något slags nytändning så är det först här som jag åter vågar hoppas på en givande framtid med Scarpetta, Benton Wesley, Marino och Lucy. Det är spännande – bara det! – och fastän Cornwell aldrig lär bli någon stilistisk mästare så har hon slipat bort de värsta språkklyschorna (även om antalet ”fuck” är på samma nivå som valfritt Gordon Ramsay-program) och de perspektivskiften som retat gallfeber på mig tidigare är genomförda på ett smidigare sätt. I mångt och mycket känns ”The Scarpetta Factor” som ett 500 sidor långt tackbrev till de läsare som stod ut med bokserien när karaktärerna blev alltmer bittra och självdestruktiva tills inte ens författaren själv orkade bry sig om dem längre. Ett slags tack för lång och trogen tjänst i bokform. Gamla fall och händelser nystas upp, ja, vi får till och med återse några gamla ärkefiender.
Handlingen i kort: Det är veckan före jul i New York, och Kay Scarpetta obducerar liket efter en ung kvinna som hittats mördad i Central Park. Vad som vid första anblicken ser ut att vara ett enkelt överfallsmord visar sig snart vara något helt annat, och när Scarpetta senare den kvällen framträder på CNN försöker programledaren länka samman mordet med försvinnandet av societetskvinnan Hannah Starr – en jämförelse som den ständigt lika rättrådiga Scarpetta absolut inte vill göra. När Scarpetta återvänder till sin lägenhet väntar ett misstänkt paket på henne. En bomb, eller en sjuk julhälsning från en av Benton Wesleys patienter? Det ser ut att bli en allt annat än fröjdefull jul för Scarpetta & Co…
En glad överraskning alltså, men därmed inte sagt att allt är förlåtet. 500 sidor är i mastigaste laget för en deckare av det här slaget, och det finns en hel del passager som en uppmärksam redaktör borde ha strukit. De ingående tekniska beskrivningarna av datasystem, klockor och annat high tech, till exempel. Jaaa, Lucy är sååå duktig på teknik och Cornwell är såååå duktig som gjort sin hemläxa ordentligt, men jag gäspar bara. Mindre teknikbabbel och ännu mer fokus på relationer hade varit önskvärt, särskilt nu när relationerna är sårigare och mer komplicerade än någonsin. Karaktärerna är lika självgoda och jobbiga som vanligt, i synnerhet den goda doktorn, men nu finns det en ömhet i Cornwells gestaltning av dem, vilket gör att jag i min tur är tillbaka till att sucka åt deras fasoner med ett leende på läpparna. Så som man gör med gamla vänner man trots deras brister inte kan låta bli att gilla.
”The Scarpetta Factor” är inget mästerverk i sin genre, men det är en välkommen påminnelse om varför Patricia Cornwell är en av de mest framgångsrika amerikanska deckarförfattarna idag, och jag kan sluta känna mig dum över att jag med en gammal byrackas trofasthet härdade ut under skitåren. I alla fall för tillfället.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Jag har inte läst en enda Scarpettabok.
Så vilka ska man läsa och vilka ska man undvika?
Monica frågade precis vad jag undrade, men jag har läst ”flyg fula fluga” för ett par år sen o tyckte att den var ok men inte mer- men jag tror jag skulle gilla Scarpetta om jag visste vart jag ska börja.
Första böckerna finns inte på något av de bibliotek som jag normalt besöker, och även om mitt bokkonto har gått upp senaste året får jag ta hänsyn till att jag är student ibland.
Monica och Oza: Jag tycker ni ska börja från början med Postmortem (Den osynlige) och sedan läsa böckerna i rätt ordning. Här hittar ni en lista över ordningen, dock saknas The Scarpetta Factor:
http://www.iblist.com/series3.htm
”Flyg fula fluga” är ”Blow Fly”, en av de absolut sämsta böckerna i serien tillsammans med ”Predator” och ”Book of the Dead”, så om du lyckades ta dig igenom den kommer du garanterat gilla resten. Om de allra första böckerna inte finns på ditt bibliotek så tycker jag du ska börja med ”The Body Farm”, ”Cruel and Unusual” eller ”From Potter’s Field”. Dock finns det en poäng med att läsa alla böcker i rätt ordning då vissa skeenden tar många böcker på sig att utvecklas. Man får mer ut av böckerna om man läser allihop i rätt ordning.
Åh, tänk att ha hela Scarpettas liv framför sig, blir nästan lite avis på Monica och Oza. Själv ska jag snart införskaffa ”Scarpetta” och ser fram emot Helenas påstådda förbättring ab böckerna. Jag är i princip livegen vad det gäller Cornwell och borde kanske kräva mer, men på samma sätt som Cornwell känt sig likgiltig inför sina karaktärer så har det också verkat som om karaktärerna varit likgiltiga inför sig själva och sina liv. Det har ändå sporrat mig att fortsätta läsa för jag har varit så jäkla förbannade på dom. Mest på Marino och Lucy. Förhoppningsvis kan man få märka av lite mer livsglädje (även om ordet i sig är apart i Scarpetta-miljö) i de kommnade böckerna.
Utan att spoila kan jag säga att Lucy har en bra bit kvar, men Marino mår väsentligt bättre these days. :) Det Cornwell gjorde mot honom i Book of the Dead är snudd på oförlåtligt, jag fattar inte hur man kan överge hoppet om en karaktär man själv skapat på det sättet.
Och nu blir jag sugen på att läsa om hela serien från början. Det var över tio år sedan (15? Gud, nu känner jag mig gammal) jag läste de första böckerna.
Ska bli spännande att läsa vad du tycker om Scarpetta! Som sagt, den var ett steg i rätt riktning men det är först i denna bok som jag börjar kunna förlåta Cornwell.
Den osynlige läste jag 1996, lånade den på kommunbibblan på hemorten där jag praktiserade ett år efter gymnasiet. Det var så häftig läsning och den känslan har jag bibehållit trots att Cornwell haft en riktig svacka ett par år nu. Blow fly var den första jag läste på engelska så kanske är det vad som räddat mig, att anpassningen till originalspråket maskerade hur pajig handlingen var.
Patricia Cornwell kanske har gjort som James Patterson, och skapat en manusfabrik, där ”författaren” bara drar upp huvudlinjerna. Medan manusföfattare gör själva jobbet, så att det bli bättre ju mindre hon gör?
http://www.guardian.co.uk/books/2009/apr/05/james-patterson-author-bestseller
Oj! Hade ingen aning om att James Patterson leasat ut grovjobbet till andra författare. Känns både sunkigt och svinigt (hoppas medförfattarna får en stor del av bestsellerkakan!). Däremot tror jag nog inte att Cornwell följt hans exempel: hennes stil känns igen även i de nya böckerna.