Jag är mitt uppe i läsningen av ”Den hemliga historien”, men jag hinner bara läsa ett par, tjugo minuter innan jag somnar varje kväll och jag vill inte läsa den på tunnelbanan för jag vill inte bli störd. Efter gårdagens redaktionsmöte behövde jag någonting att läsa på hemresan, så jag plockade åt mig några bilderböcker.

Eva Lindström fick jättemycket uppmärksamhet samt en Augustnominering för sin ”I skogen”, som jag aldrig fattade grejen med. Jag tyckte att den var oerhört flummig och liksom vuxenskojig, lite som Barbro Lindgren, när hon är på sitt värsta humör. Mina elever verkligen haaatar Loranga-böckerna, trots att alla vuxna jag möter ääälskar den och säger att jag bara måste läsa den för mina elever. Nej, faktiskt. Det måste jag inte. De tycker att det är en tråkig, konstig bok, så jag läser inte den. Så var det med ”I skogen” också. Mina elever (där många elever ligger på nybörjarnivå i sin svenska språkutveckling) tyckte att den var konstig och astråkig.

Skeptiskt tog jag mig an ”Hit med våra mössor”. Den handlar om vännerna Sofi, Tom, Mia och Marko som alla har nya mössor (älskar formuleringen ”Lägg märke till att alla har nya mössor” – lägg märke till!). De går på kalas hos Jim och hans skojiga pappa trollar bort deras mössor i ett trolleritrick. Snacka om antiklimax! Deras nya mössor. I boken finns också en hiss som alltid stannar mellan två våningar och hissens reparatör. För övrigt finns det ganska fula bilder (”Det ska vara corny” är Lindströms konstnärliga motto) och, som sagt, finurliga formuleringar.

Jag faller pladask för ”Hit med våra mössor”. Så pladask att jag blir helt förlåtande mot ”I skogen” också och tänker att jag måste ge den en ny chans. Skitsamma om inte mina elever gillar Lindströms böcker. De är ju ändå inte i målgruppen för de här bilderböckerna (det är däremot 30-åringar som jag, antar jag).

En annan, superweird, bok som jag läste på hemresan var bajsspäckade ”Den fina prinsessan” som jag tycker är helkonstig, men också kul. Den handlar om prinsessan som går på toaletten och bajsar om natten. En natt står en paparazzifotograf på toan och tar en bild på prinsessan. Kungen blir rasande när han ser bilden och spikar igen toan. Dumt! Då kan ju inte prinsessan tömma tarmarna.

Som sagt ”Den fina prinsessan” är verkligen en lustig liten historia. Vad är grejen med den? Att få till hysteriska galenfniss under godnattstunderna? Skoja att jag ser fram emot att läsa den med ett par barn!

Mer Lindström. Hon har skrivit och Emma Virke har målat i ”Mops”. Den handlar i sin tur om Maja och Arja som är rastar hundar. Just ”Mops” handlar om när de är ute och går med hunden Mops. Under en promenad är trion med om en olycka och boken utvecklas till ett vardagsäventyr med knorr. Emma Virkes illustrationer är prisbelönta och inte dåliga på något vis. Ändå föredrar jag när Lindström målar till sin egen text. Det blir lite mer utmanande och oväntat då, vill jag inbilla mig.