Tre dagar kvar till julafton, och äntligen matchar vädret den julstämning jag närt med pepparkakor, tända ljus och alternativ julmusik (just nu: Aimee Mann) sedan mitten av november! Det firar vi med en riktigt sötsliskig julkaramell från en gammal skämsboksfavorit.

Efter att nära nog ha dött sockerdöden förra året under läsningen av Jacquelyn Mitchards supersnyftare ”Christmas, Present” lovade jag ju att hålla mig borta från liknande skildringar nästa år. Om inte ens en tvillinggraviditet kunde framkalla tillräckligt storvulna känslor för att kunna stå ut med sockret och den allmänna känslan av hollywoodska stråkar som vilade över sidorna… ja, då finns det väl egentligen inget tillfälle som motiverar vidare utforskning inom genren julsnyftare? Trodde jag, ja. Sedan upptäckte jag att min klimakterielittfavvo Kristin Hannah skrivit en julbok, ”Comfort & Joy”. Därefter drabbades jag av urinvägsinfektion och ja, då var det kört. Kristin Hannah är ju den författare jag helst tar till när jag känner mig ömklig och i behov av tröst. Ett slags litterär motsvarighet till de smetiga rom coms jag brukar hyra när världen känns lite fulare och gråare än vanligt. Snällt, snyftigt, tryggt och närmast diabetesframkallande sött.

”Comfort and Joy” är på många sätt en väldigt typisk Kristin Hannah. Vi har en huvudperson som befinner sig vid vägs ände: skolbibliotekarien Joy, vars man nyligen lämnat henne för – dramatik! – hennes syster. Det börjar lacka mot jul, och istället för att stanna kvar hemma i sin dammiga kaliforniska småstad och bli påmind om hur ensam hon är bestämmer sig Joy för att resa bort över julhelgen. Slumpen sätter henne på ett flygplan till den lilla staden Hope (subtiliteter är inte direkt Hannahs starka sida…) men på vägen dit kraschar planet, och det är här som ”Comfort and Joy” övergår från klassisk Kristin Hannah till – känsliga läsare varnas! – en hjärtvärmande saga med magiska undertoner. Jag har absolut inget emot magi i skönlitteratur, inte heller i den genre jag kärleksfullt brukar kalla klimakterielitt: Alice Hoffman och Sarah Addison Allen är två klimakterielittiga författare som på ett föredömligt sätt rör i en smula magi i sina lättlästa och inbjudande berättelser om kvinnor i behov av förändring. Men här? Nja, jag tycker inte att det funkar. De övernaturliga/magiska elementen introduceras för snabbt och slarvigt, och jag tror aldrig riktigt på berättelsen. Som sängvärmare under en envis urinvägsinfektion fungerar ”Comfort and Joy”, men inte ens den här julfetischisten köper Kristin Hannahs julmirakel. Dock blir jag fruktansvärt sugen på att åka till staten Washington, pittoresk kuliss i alla de Hannah-romaner jag läst hittills. Om Kristin Hannah skulle tröttna på att skriva romaner – vilket jag innerligt hoppas att hon inte gör, för vad skulle då hända med min tröstläsning? – vet jag många resemagasin som skulle vara glada över att få henne som skribent. Och Twilightfanatiker, se hit! På sidan 225 åker Joy förbi Forks. Var givetvis tvungen att göra både hundöron och understrykningar…

Mer julsnyftare? Fannie Flaggs ”A Redbird Christmas” sätter fart på såväl tårkanaler som julstämningen. Såvida man inte råkar heta Ebenezer Scrooge eller Grinchen, då.