”Flickvännen” – Karolina Ramqvist
Inte sällan är jag sist på bollen. Så också med Karolina Ramqvists ”Flickvännen”.
Först en bakgrundshistoria, för att kort beskriva min relation till Ramqvist. För mig har hon nämligen alltid varit tjejen i beefen med Ulf Lundell samt författaren till ”More Fire” som jag läste när jag letade lägenhet i Stockholm och åkte fram och tillbaka från Gävle varje helg. Jag minns den som bra. Därför trodde jag nog att jag skulle gilla ”Flickvännen” också. Kanske gillade jag språket och tonen i ”More fire”, jag minns inte alls, det var många år sedan jag läste den och jag har läst så mycket sedan dess. Hursomhelst då så tyckte jag att Michelle Meadows var så himlans briljant i Johan Klings ”Darling”. Hon hittade verkligen exakt rätt tonläge. Och just så är det med Ramqvists Karin i ”Flickvännen”. På så sätt verkar den där Ramqvist så begåvad att jag blir avundsjuk. Jag tycker inte att hon tappar tonen, ens darrar lite, en enda gång.
Problemet med boken är väl bara att jag inte gillar det där språket så värst mycket. Massa tjejer med långa naglar som kastar med håret och snackar om knark och om sina killar. Jag tycker inte att det är så intressant. Jag tycker att hela ”Flickvännen” är väldigt störande också, för man vill ju bara sätta sig mitt emot Karin, precis som Johanna Ö skriver och ryta att det där inte är något bra det hon håller med, att hon ska lita på sin magkänsla och gå (även om efterklokhetens oemotståndliga sötma skulle vara svår att undvika).
Ändå: en bok som är så lätt att göra uppehåll, som jag inte längtar efter att läsa i, kan jag inte rekommendera som läsning hur gärna jag än skulle vilja. Men smaken är ju som baken och Ramqvist har blivit prisad för den och förstår ni hur jag menar om jag skriver att trots att jag inte blev överförtjust så tycker jag att den är värd sina priser. Det är som att fatta att någonting är gott, men inte gilla det speciellt mycket själv. Jag menar att det går. Som champagne, apropå årsskiftet ikväll. Och det dricker jag ju ändå. Även om ”Flickvännen” absolut inte ska jämföras med champagne, mer med rosévin, så att det inte blir några missförstånd här.
Men vad sjutton! Tycker du annorlunda än jag får du hjärtligt gärna försöka beskriva förträffligheten i en kommentar. Man vill ju förstå.
Klart slut, nyårstjut.
Loading ...
RSS Bokhora.se
För mig handlar ”Flickvännen” egentligen om hur många kvinnor är beredda att ge upp sina liv för en man, anpassa sig helt efter honom, må bra endast när hon är med honom, etc. Boken är såklart rätt extrem fast ändå inte. Känns som om rätt många lever ett ”Flickvännen” light. Blev själv förvånad över hur mycket jag kände igen mig i tankegångarna och har ändå ansett mig själv att leva i relativt ”jämlika” förhållanden. I för sig råkade jag läsa Carin Holmbergs ”Det kallas kärlek” samtidigt som ”Flickvännen” vilket säkert påverkade en hel del – tycker iaf att boken fick igång tankarna rejält kring varför så många kvinnor är beredda att forma sig och sina liv efter en man. Och vilken oändlig frustration det skapar.
Håller med föregående talare! Jag saxar en bit från min recension som man kan läsa här: http://bibliobuster.wordpress.com/2009/12/12/jag-ar-din-flickvan-jag-ocksa/
”Jag undrar varför så många har missat hur den här kvinnan gestaltar nästan var och en av oss, alla vi som är delar av det här samhället som vi lever i just nu. Kvinnan i boken gör allt för att förtränga vad det egentligen är för typ av handlingar som ger henne möjligheter att leva i det materiella överflöd, den skenbara trygghet, som hon älskar.”
[...] som en studie i hur ett förhållande fungerar, olika motiv och önskemål som karaktären har, verkar vissa vilja rädda huvudpersonen. Det tas såklart upp i boken också, hur huvudpersonen Karins familj och vänner alla vill [...]