”Invisible” – Paul Auster
Paul Austers nya ”Invisible”. Jag har läst, och jag har tänkt och tänkt. Jag kan inte bestämma mig. Är den bra eller är den för mycket, på gränsen till skämsboksaktig? Där har vi en högst oväntad ordkombination, Auster + skämsbok. Men det är så här, va… En levnadshistoria nedskriven av en äldre man. Allt har sin upprinnelse en sommar för fyrtio år sen i New York när han var ung student och råkade träffa på ett franskt par. Ett fascinerande par som ger honom några fascinerande förslag han inte kan motstå.
Del två i boken, en vän till den numera fd unga studenten får detta manus tillsänt sig. Vännen är nämligen författare och kanske skulle han kunna läsa och komma med synpunkter? Det kan han, och en fortsättning dimper strax ner i brevlådan till vännen. Inkluderat här är en varning om att fortsättningen kommer att vara mycket upprörande. Och det är här det börjar för mig, det ev skämsboksaktiga. Det är för det första det mesta sex Paul Auster någonsin har skrivit, men det är helt okej. Problemet är… Som ofta med Auster är det lekar med identiteter och vem är vem och vad är sant. Det gillar jag. Det jag inte gillar är att när alla delarna är klara och utlästa så har vi liksom hamnat i Mikael Blomqvist-syndromet. Ni vet, att göra om (typ) sig själv till Guds gåva till kvinnorna, hotta upp sig något otroligt och bli sex on legs. Det jobbiga är att det inte känns glasklart om det är Paul Auster som leker eller som är allvarlig med det här. Jag hoppas för guds skull att han leker och att man ska ta det så. Men jag är inte alls säker.
I Erlend Loes senaste ”Stille dager i Mixing Part” var en dramatiker så besatt av Nigella Lawson att han inte kunde låta bli att skriva en pjäs om henne och sig själv, leva ut alla fantasier om hur de lagade mat nakna och hur hon (också) blev förälskad i honom. På fullt allvar. Det hamnade glasklart på rätt sida om lek, och det blev väldigt bra.
Nu? Vet inte. Det känns som att upplösningen på identitetsleken blir smått patetisk för mig. Så mycket som bygger på detta Blomqvist-syndrom, och köper man det inte, ja, då funkar det inte så bra…
Kan också tillägga att jag tyckte den sista delen kändes helt överflödig. Hm, alltså. Kluvet. Har någon annan läst? Vad tyckte ni?
Loading ...
RSS Bokhora.se
Å, så oroväckande! Jag skruvar lite på mig av dina beskrivningar. Men var det inte just Invisible som Siri Hustvedt tyckte var så bra? (I och för sig är hon väl knappast opartisk.)
Ja, det var precis så hon sa! Jag fattar ingenting. Hur kan hon tycka det??
Jag har också läst, och är inte helt övertygad. Efter första delen var jag superpeppad och väldigt nöjd och tänkte att nu, nu är Paul Auster tillbaka, men sedan.. jag vet inte riktigt, jag lade den ifrån mig med ett förvirrat ‘jaha’. Jag tycker inte att sexdelarna och identitetsförvirringen var så illa, men jag saknade någon slags riktning i berättelsen. Det blir lite platt, vet inte riktigt varför, men manuskriptet (i boken alltså) känns inte tillräckligt. Dessutom känns Born helt otrolig med tidningen och Paris och allt.. Nja. Synd, han borde kanske ha fokuserat lite mer på någon del?
Hej Johanna L
Jag läser mkt Auster, återvänder gärna till ”The Book of Memory” där det finns massor att ösa ur. Och i grunden gillar jag verkligen ”Invisible” – som metafiktion (hans favoritbok är ju Cervantes don Q), kompositionen. Men jag har svårt för incestinslagen + några andra detaljer. Vad är ”sant” – och inte? Var det nödvändigt att ta med detta? Är delar av detta en sjuk mans morfinpåverkade drömmar? etc
Slutet är ju svagt (även om jag själv kopplar till Conrads Kurtz). Fast när man vet att Auster bodde flera år som barn nära ett stenhuggeri så kanske man får nån sorts förklaring…
Kolla gärna mitt eget bidrag från oktober (ville då inte avslöja för mkt av storyn).
Gillar bokhora!
JanneB