När Den Stora Manifestdebatten härjade på kultursidorna i höstas höll jag som bekant på Lag Berättelsens Återkomst – men inte alldeles reservationslöst. Till exempel har jag ingenting emot romaner om verkliga personer. Ingenting emot dem alls, faktiskt, i synnerhet om personen som skildras sedan länge är död och begravd och alltså (så vitt jag vet) inte kan fara illa av eventuella nidbilder och felaktigheter. Nej, flera av mina största läsupplevelser under 00-talet, inte minst Joyce Carol Oates ”Blonde”, är ju vad man kan kalla skenbiografier. Eller romaner baserade på verkliga personer, eller BOATS med litterära ambitioner, eller… Välj lämplig kategorisering själva. Hur som helst: jag har ett gott öga till den här typen av romaner, särskilt om de berör litterärt och/eller historiskt viktiga personer. Tre litterärt OCH historiskt viktiga personer (litteraturhistoriskt viktiga? Äsch, vad jag märker ord idag. Sluta med det!) som fått många romaner skrivna om sig är systrarna Brontë. Charlotte, Anne och Emily. Levde och verkade under 1800-talets första hälft, dog alla tre unga men hann innan dess skriva tre betydelsefulla romaner som fortfarande, drygt 150 år efter deras död, läses och diskuteras runtom i världen: ”Jane Eyre”, ”Svindlande höjder” och ”Främlingen på Wildfell Hall”.

Sheila Kohler, som av den poetiska, kärleksfulla (men väldigt o-Brontëska) prosa som genomsyrar romanen att döma är ett stort fan av alla tre systrarna, har i ”Becoming Jane Eyre” skrivit om åren då de skrev sina mästerverk. Förutsättningarna har förstås redan stötts och blötts i litteraturhistorien: isolerade i en kall prästgård i Yorkshire med fadern och familjens ende son och arvinge, den alkoholiserade och allmänt destruktive Branwell. Ett vindpinat, kargt landskap, inte alls olikt det som Emily beskriver i ”Svindlande höjder”. Mörkt, kallt och fattigt med döden lurande runt hörnet, ja, det är ingen munter historia direkt. Mot slutet, när Charlotte och fadern fått genomlida tre begravningar inom loppet av något år, gråter jag i vinglaset, fastän slutet knappast kommer som en överraskning… Kohler är duktig på att, med en penna som känns lätt, ibland snudd på flyhänt, beskriva systrarnas armod – men det är ingen eländesskildring, det här. Snarare ligger fokus, trevligt nog, på de litterära verken: de tankar, känslor och idéer som präglade systrarna och Charlotte i synnerhet under skrivprocessen. Det märks att Kohler utgått från de brev, biografier och anteckningar som tidigare presenterats; kan man sin Brontëhistoria så känner man igen mycket.

Ändå erbjuder Kohler läsaren flera intressanta tolkningar av romanerna, utan att tvinga på oss sina teorier. Jag visste till exempel att alla tre systrarna var påverkade av broders livsöde när de skrev, men exakt hur mycket deras verk genomsyrar av Branwells alkoholism och våldsamma beteende hade jag inte tänkt på. Nu, med pjäsen Jane Eyre i färskt minne och Charlottes, Emilys och Annes romaner ställda mot varandra, förankrade i deras vardag så som Sheila Kohler framställer den, förstår jag inte hur jag kunnat missa det förut. Såväl Rochester som Heathcliff och Arthur Huntingdon har tydliga drag av brodern, och även om alkoholismen är som mest uttalad i Annes böcker så finns spåren där hos alla tre. Nu är jag sugen på att läsa om deras romaner – och kanske läsa mer. För även om den romantrio jag tidigare nämnt – ”Jane Eyre”, ”Svindlande höjder” och ”Främlingen på Wildfell Hall” – lyfts fram som systrarnas starkare verk så hann ju Charlotte skriva flera böcker till (Annes ”Agnes Grey” anses väl förresten vara nästan likvärdig med ”Främlingen…”). Alltså vänder jag mig till er, kära bokhoraläsare, och undrar: har någon av er läst deras andra romaner? I så fall, vad tyckte ni? Är de läsvärda? Själv blev jag särskilt sugen på Charlottes ”The Professor”, som systematiskt ratades av förlag efter förlag och gavs ut först efter det att ”Jane Eyre” blivit en stor framgång. Man undrar ju om det fanns en anledning till alla refuseringsbrev…