Jag har väldigt kluvna känslor inför Sophie Kinsellas författarskap. Inte minst Shopaholicserien. Jag tycker det är väldigt synd att den jobbar med så stereotypa klyschor, som att kvinnor inte kan sköta ekonomin och gömmer shoppingkassar i garderoben och säger ”äsch, den här gamla trasan” när mannen frågar.

Det är lite som med Mona Sahlin och den röda väskan som valsade runt i medierna i veckan. Det hade varit mycket enklare om Mona fångats med ett mer manligt attribut som, en iPhone t ex. Då hade ingen ens brytt sig om att ifrågasätta henne. Trots att en iPhone är dyrare än hennes väska.

Oj, nu kom jag ur spel. Det är så lätt hänt att man gör det när det handlar om den här typen av jämställdhetsfrågor. Och det är vad jag ogillar med Kinsellas författeri. Att tjejerna är för svaga!

Jag är väl medveten om genren och vad den står för. Men det är många författare som bevisat att det går att skriva bra chicklit med starka kvinnor och reella problem i huvudrollerna.

I Kinsellas nya bok ”Flickan från tjugotalet” så nuddar hon litet vid den typen av problem även om det görs på Kinsellavis (det är naturligtvis ganska allvarligt även att inte kunna sköta sin ekonomi, men Kinsella slarvar liksom bort allvarlighetsperspektivet genom att låta Shopaholicen luta huvudet litet på sned och skicka söta, förvirrade brev till sin bankman).

Huvudpersonen Lara har nämligen gjort slut med sin pojkvän, eller rättare sagt, HAN har gjort slut med henne, och hon har inte tagit det så bra. Kanske lite stalkervarning här. Och Lara har eget företag men det går inte heller så bra eftersom hennes affärspartner har stuckit.

Så hennes familj och släkt tycker liksom lite synd om Lara. När hon dessutom får något som liknar ett misstänkt sammanbrott på gammelfaster Sadies begravning, blir föräldrarna väldigt oroade.

Så långt ganska allvarligt ja.

Men det är ju bara Sadie som spökar för Lara! Helt normalt ju. Nåväl, med Sadies hjälp så blir Lara tuffare och tar tag i sin livssituation. Och inte bara i sin, utan även i Sadies dödssituation. Slutet gott allting gott förstås, som det brukar vara i de här böckerna.

Var inte så pepp när jag plockade åt mig den här boken, men ibland måste man dit och krafsa i sårskorporna även om man inte tycker att något är sådär himlastormande bra. Så är det med Sophie Kinsella och mig.

Ska ärligen säga att jag blev litet positivt överraskad. Det var roligare och trevligare än jag trott, och lite nya och oväntade grepp. Sedan tycker jag bonus för de fina klädbeskrivningarna. Älskar det där modet som beskrivs, med sådana där fransiga klänningar och tjusiga plymer och små munnar målade till utropstecken! Det fick man massor av.

Gillar man Kinsella, gillar man det här också. Så kan vi väl säga, ja.