När jag och Cecilia pratade om NY och NY-litteratur i höstas tipsade jag om ”Höga förväntningar” av Jennifer Belle. Det är typ en chicklit, men skarpare och syrligare, utan alla dessa vanliga chicklit-stereotyper i handling och karaktärer.
Nu inför jullovet shoppade jag på mig den senaste från Jennifer Belle, ”Little stalker”. Och, åh, lovely! Har fnissat och skrattat högt flera gånger.

Huvudperson här är Rebekah Kettle, självklart en NY-bo. Hon publicerade sin debutroman för några år sen, och har sen dess mer eller mindre försökt jobba på uppföljaren. Mest mindre, faktiskt. Hon har även försökt hitta en man, det har inte gått så bra. Och så har hon troget och slaviskt sett alla Arthur Weeman-filmer, om och om igen. (Han är väldigt lik Woody Allen, både som person och som filmskapare.) Nästan på gränsen till stalking, så besatt är hon av Arthur Weeman.
Tack vare Weemans filmer träffar hon ett par nya människor, varav den ena är en paparazzifotograf som Rebekah börjar dejta, och tack vare sin pappas brist på sekreterare så lär hon känna mrs Williams, en äldre dam vars köksfönster mirakulöst nog råkar vara i exakt rätt vinkel för att titta in i Weemans köksfönster. Holymoly! Efter det kan det ju bara gå uppåt, eller hur?

Det blir rätt många förvecklingar och turer, och ärligt så var nog första halvan allra bäst, men… Jag gillar ändå ”Little stalker” mycket. Rolig humor, tex Rebekahs besatthet för att kolla dubbelavsnitt av ”Lilla huset på prärien” varje morgon – en besatthet hon enligt sin psykolog delar med många kvinnor. Det finns flera där ute som önskar sig doc Baker som läkare, och vill bli kallade Halfpint i smeknamn.
Paparazzifotografen och dejtandet är också så himla skönt i chicklittermer. Killen är lite kort med ölmage, exakt den kroppsform Rebekah favoriserar. En tjock man som visar att han inte bryr sig. Har ni hört på maken, vilken mr Right?
Och så hennes kontakter inom förlagsvärlden. Alla dessa omslag med ben. Hur hon en sommar är jäkligt avundsjuk på en blå bok hon ser människor läsa intresserat över hela stan. Varför läser de inte hennes bok istället? Sen råkar hon se titeln på den blå, Nueva York.
Ja, plus massa fiffiga oneliners. Roligt, roligt!

Som sagt, inte perfekt ända in i mål, men struntsamma. Den är ändå en mycket bra och rolig chicklit, eller något ditåt. När Rebekahs bok blir kallad chicklit utbrister hon:

”Chicklit is a derisive term invented by a frustrated magazine hack who probably wished she could write a novel, but she knew she never could. That phrase brought women back two hundred years. If it continues, we’ll be forced to write under male pseudonyms again.”