Åh! Vet ni! Det är som jag trodde, det är min hemby Vittangi som står modell för byn Kuivalihavaara (översatt blir det Torrköttsberget ungefär) som Hervor i Marianne Cedervalls böcker kommer ifrån. Är det inte fint? Det är inte ofta Vittangi får vara med i litteraturen. Men jag anade att det var så, och Marianne bekräftar i tacket sist i boken.

Nästan gör det mig lite prillig, det är svårt att koncentrera sig på vad ”Svartvintern” handlar om, för jag ser ju bara att Sunkans Hotell i boken är vårt Linkans, jag ser byavägarna, skoteraffären (Vittangis gubbdagis), var Hervor och Mirjam bor, och så vidare. De stenar jag lekt som barn! Prillig var ordet.

Men Marianne gör det igen, det hon gjorde så bra i första boken ”Svinhugg”. Det är en av de böcker jag har rekommenderat absolut flest gånger under 2009, och det är lätt att förstå varför. Marianne skriver berättelser som är mustiga, vardagliga, lite mysterielika utan att huvudpersonerna behöver vara alkoholiserade poliser, det är spännande och klurigt ändå. Trots  – eller kanske tack vare – att huvudpersonerna är två milt sagt excentriska kvinnor 50+.

De råkar ut för saker. Denna gång alltså i Hervors hemby där långt uppe i norr. Mirjam flyr dit efter att saker har gått lite snett med gotlänningen hon dejtade i första boken och snart har hon Hervor att komma efter. Samtidigt dyker en känd operasångare upp i den lilla byn, efter att han mystiskt har ärvt Sunkans hotell. Men byns invånare ser inte med blida ögon på nykomlingen och hans storslagna planer för hotellet. Någon, eller kanske några, vill honom illa. Kanske Mirjam och Hervor måste komma till undsättning med sitt trixande och trollande igen?

Några gånger känner jag igen det som Herta Müller pratade om, som kommer med att leva i en liten by – det som inte sägs, men som finns där, i tystnaden. För lika ofta som skvallercentralen (Kuivaradion som Hervor skämtsamt kallar den) går igång, lika ofta finns den iskalla tystnaden där. Saker man inte pratar om, saker man inte gör. Människor som sluter sig. Marianne ger en bra bild av livet i norr. För även om Kuiva/Vittangi är en gästvänlig by, så är det ändå ett slutet samhälle i norra Norrlands inland, med allt vad det för med sig som sitter i väggar och huvuden. Det kan vara bra att lyfta det till ytan nu och då. Även om man väcker oanade krafter.

Och så är det spännande. Kanske går det lite fortare denna gång, att räkna ut hur det kommer sluta men det gör alls ingenting för vägen dit är så mysig. Både sett till handling och språk. Böckerna ÄR ju inte deckare, de är något annat, Marianne Cedervall är nästan en egen genre i sig skulle jag säga. Mjukisdeckare. Eller inte riktigt mjukisdeckare heller. Mjukistrolldeckare? Det är svårbeskrivet. Men känslan som kommer över mig är mys! Med utropstecken.

Ja, det var en angenäm upplevelse, en sträckläsning förstås. Boken gick sedan vidare till min mamma, och kanske är den hunnit till min syster nu också. Alla ville vi läsa om Kuivalihavaara. Gissar på många adlibrisbeställningar från Vittangi i vår!