Jo, jag läste ut ”Därunder ett helvete” häromdagen. Jag tror att jag någon gång har kallat den Claire Castillons romandebut, men huruvida den är det eller inte kan jag förresten inte säga, för hon har gett ut fem romaner på franska och det här är den första romanen som blivit översatt till svenska. Tidigare finns på svenska ”Insekt” och ”Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska”.

Jag har skrivit om boken, bland annat om min svårighet att komma in i den och ärligt talat kom jag nog aldrig in i den, för jag blev inte vidare imponerad, jag blev mest bara trött och tillslut tänkte jag: nu lägger jag mig här och bara läser ut den så att jag blir av med den. Ni kanske tänker att det är ett väldigt dåligt betyg, men det är det inte. Det är däremot inget bra betyg heller. Det betyder att jag var mån om att läsa ut boken, men att det inte var ett nöje att göra det.

Jag ville så gärna tycka mycket om ”Därunder ett helvete” eftersom jag har gillat Castillons noveller och vad var det egentligen som ligger i vägen mellan mig och boken? Förmodligen var det tempot, det är förhållandevis långsamt, men också de suddiga karaktärerna. Vem är Åsnan, Lilla, Stora, vem är berättar-jaget (Lilla)? Det finns så många historier och karaktärer i den förhållandevis tunna boken. Jag hade velat veta mer. Vad fanns det för likheter mellan farfaderns och sonsonens beteende? Är Lilla berättar-jaget som barn eller är Lilla en karaktär i berättar-jagets roman (hon är författare)? Övergångarna mellan de parallella historierna greppar jag efter en stund – jag hade lite problem med det i inledningen, de irriterade mig – men den stackars Åsnan, han är lite som föräldrarna i en barnbok. Han finns där bara för berättarjaget att ta spjärn mot, att spottas på, att erbjuda sina föräldrar som sällskap till sin flickvän.

Om man inte har så höga förväntningar på en bok och den visar sig vara rättså dålig, blir totalintrycket ändå inte lika dåligt som när man hade väldigt höga förväntningar och boken visar sig vara rättså… trist. Jag tycker inte att ”Insekt”-älskare ska ränna iväg till bokhandeln och ivriga inhandla ett eget exemplar av ”Därunder ett helvete”. Jag tycker att Castillon är bättre i halvtimmesavsnitt än som långfilm. Det kommer att krävas mycket mod från min sida innan jag vågar mig på att läsa eventuella nya romaner av författarinnan.