I debuten ”Stalins kossor” skildrade Sofi Oksanen ätstörningar och utanförskap med kolsvart precision. Ett par år senare fortsatte hon på utanförskapstemat, och lade till en skopa panikångest och destruktiv kärlek, i ”Baby Jane”. I sin tredje och hitintills bästa roman, ”Utrensning”, gör finskestniska Oksanen upp med Estlands historia. När berättelsen inleds är det 1992, ett år efter självständighetsförklaringen, och Aliide, en till åren kommen bondkvinna väcks av en envis fluga. Väl uppe tittar hon ut genom fönstret och upptäcker ett bylte under trädet. Ett bylte i människostorlek, som visar sig vara den tilltufsade Zara, på flykt från sina hallickar. Men är det verkligen en slump att hon hamnat just på Aliides gård? Genom tillbakablickar till ockupationsåren läggs pusselbit på pusselbit tillrätta och blottlägger en fruktansvärd – och fruktansvärt bra! – berättelse om vad människan är kapabel till i krissituationer.

Redan när jag läste ”Stalins kossor” pre-Bokhora fick jag känslan av att här bevittnar jag starten till något stort, en författarkarriär bortom det vanliga, och med ”Utrensning” befäster Sofi Oksanen sin ställning som Finlands i särklass intressantaste unga författare. Svärtan, den stilistiska finessen och förmågan att skildra ambivalensen och utanförskapet i Estlands folksjäl känns igen från debuten, men penslarna är bredare, tilltalet mer episkt. Tidshoppen är snyggt utförda och precis som i ”Baby Jane” präglas berättelsen av ett närmast thrilleraktigt driv, en nerv som skapar djupa obehagskänslor – men också läslust. (Att använda ordet ”lust” i samma andetag som ”Utrensning” känns småbisarrt.) Hon skriver sig under huden på mig, Sofi, kväljer mig, det är blod och rädsla och kokta grisöron i en vämjelig men lysande skildrad blandning.

Vi åttiotalister beskylls ju ofta för att vara historielösa, okunniga om allt som inte finns på Youtube, och när jag läser om Estlands historia – händelser som inträffade under förra seklet, då jag själv var med på banan i tjugo år – slås jag av hur lite jag känner till om vårt grannland. Jag skäms också lite över hur sällan jag nu för tiden medvetet söker mig till den sorts litteratur som tvingar mig ur från min mysläsiga lilla bubbla. Världen är hård och ful med katastrofer vart man än tittar, och just därför styr jag ofta min litterära blick mot antingen det uttalat eskapistiska (tentakler, monster och gengångare), det glossigt amerikanska eller en helt annan sorts historisk roman, som befolkas av krinoliner, fuktiga herrgårdar och Jack the Ripper-hattar. När jag så läser ”Utrensning”, helt renons på allt vad glamour eller eskapism heter, vill jag instinktivt rygga tillbaks ibland. Det är så hårt, så fult, så utstuderat hopplöst att jag får ont i hjärtat. Särskilt berörs jag av berättelsen om Aliide under ockupationsåren, om hur hon vänder ryggen mot allt hon har av rädsla för att själv bli angiven. Även Zaras öde är blytungt och lägger sig som en sten runt hjärtat på mig, men i hennes framtid kan man ändå, om man så vill, läsa in en smula ljus. Den behövs, den där ljusstrimman.

”Utrensning” blev förra året den första finska roman någonsin att belönas med både Finlandiapriset och Runebergspriset. Inte för att priser per definition är en kvalitetsmarkör, men i det här fallet är det så; det här är en exceptionell roman. Ingen lätt läsupplevelse, men nödvändig. Det ska bli spännande att se vad Sofi Oksanen tar sig an härnäst.