Det här är ett tecken på att det är sista veckorna av terminen och betygssättning och knyta ihop säcken = jag är TRÖTT och orkar inte långa vuxenböcker, men plöjer gärna ungdoms. Senast i raden är  ”Hush hush” av Becca Fitzpatrick som kommer översatt till svenska i höst under titeln ”Fallen ängel”.
Den verkar i Twilight-traditionen. Ovetande snygg och oerfaren tjej blir uppraggad av sjukt snygg och karismatisk kille (farlig utstrålning, luktar speciellt lockande av tex jord, har svarta ögon, klär sig alltid i svart) som verkar ha full koll på vem hon är och vad hon gör trots att de aldrig pratat med varandra. Det är ett bänkbyte på biologilektionen som sätter igång allt. Hon både dras och inte dras till honom. Mhm. Hennes kompis är tvekish. Jojo. Killen är målmedveten.
You do the maths.
Det som skiljer den från Twilight:  inte vampyrer/ varulvar, utan änglar. Men inte alltid snälla änglar.

”Hush hush” är alltså i den här numera rätt välbekanta mallen som framförallt ”Twilight” men även ”Frost” använder. Klura ut vem killen egentligen är, en yttre fara kommer in, det blir en kamp mellan gott och ont. Spännande medan man läser, men det klickade inte helt för mig med ”Hush hush”. En stor anledning är framförallt att huvudpersonen Noras kompis Vee Sky är så överdrivet snabb i repliken.
Ni bara: Men snälla, vad spelar det för roll? Måste du börja reta dig på kompisarna nu? Hörde vi ”bitter” eller?
Jag: Nej, men det blir för skrivet och för manipulerat. Helt enkelt för perfekt. Istället för att roa mig med Vee så irriterar jag mig på att hon alltid säger det där fräcka man brukar komma på tre timmar senare. Inte trovärdigt. Dessutom är hon också fantastiskt snygg. För mycket av Vee bara.
Ni: Inte trovärdigt?! Hallå, änglarna då?
Jag: Ja, men dom har jag ju redan accepterat.
Förstår ni skillnaden? Det finns grader av hur mycket onormalt jag kan svälja. Ska jag tro på en fallen ängel så kan jag inte samtidigt tro på en kompis som verkar ha Jerry Seinfeld som manusförfattare och Six feet under-Claire (sista säsongen) som tvillingsyrra utseendemässigt. Så funkar det inte på min gata i stan iallafall. Twilight-Edward är ju karismatisk som få också, men man kan definitivt inte beskylla honom för att besitta humor.

Fast om jag ska tänka utanför min lilla tant-hörna med höga krav på normalitet? Det är spännande. Lite sexuell dragning. Lite kärlek. Jag kan definitivt se en marknad för Becca Fitzpatricks bok.
Men.
Det känns påhittat. Vees fel. Även ängeln Patch. Skippa Jerry-stuket och jag hade varit där. Nu är jag bara en åskådare. Hela grejen handlar ju om att inget någonsin är 100% perfekt. Det är det elementet jag behöver i såna här historier. För att köpa det onormala måste det alltid finnas en rätt hög grad av normalitet. Hade Vee och Patch bara varit en femtedel så snabbkäftade och snygga hade jag säkert jublat. Det är min teori iallafall. Jag är kräsen.