Litterär kanon
I Skogåsskolan har man gjort sin egen litterära kanon, någonting som det var ganska het debatt omkring i höstas i och med att Folkpartiet föreslog en central sådan. Jag är kluven till hela sammanhanget, nog tycker jag att Skogåsskolans lista ser vettig och intressant ut, det är mer litteraturpedagogen Lena Kjersén Edmans (Kjersén Edman deltog i diskussionerna kring utformandet av Skogåsskolans litterära kanon, men är inte anställd på skolan) uttalande som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Kjersén Edman säger: - För ingen vuxen säger ju: ”Skippa maten! Ät godis, huvudsaken är att du äter!” Va?, angående diskussionerna om huruvida det spelar någon roll vad barn läser eller inte. Visst, jag tycker att Laura Trenter är urtråkig, dåligt skriven och jag brukar sällan rekommendera Lill-Kitty till mina lässugna elever, men vem hade egentligen jag varit utan alla böcker om tvillingarna på Sweet Valley High, systrarna Mary och Lou eller russet Vitnos på Gotland? Tillsammans med min storayster satt jag sommarloven i ända och skrev high school-noveller i trädgården, vi hade egna tabeller för amerikansk valuta i slutet av våra skrivböcker och de sötaste tjejerna hette Candy. På så sätt vet jag inte riktigt vad Elizabeth, Jessica eller Kitty betytt för mig som läsare, men de har definitivt haft inverkan på mitt skrivande, eftersom de väckte lusten att skriva och eftersom skrivande numera är ett av mina största intressen. Samtidigt menar väl varken Kjersén Edman eller svensklärarna på Skogåsskolan att det endast är böckerna i deras litterära kanon som ska läsas, utan att dessa böcker är ett krav och därefter kan barnens bokryggsäckar fyllas på efter intresse. Och i så fall nästan längtar jag till höstterminens start, då jag och mina svensklärararkollegor kan sätta oss ner tillsammans med vår väldigt duktiga skolbibliotekarie, våga vara experter och utforma vår egen litterära kanon. Mitt enda krav är att byta ut Pija Lindenbaums ”Gittan och älgbrorsorna” mot ”Gittan och fårskallarna” eller ”När Åkes mamma glömde” av samma författare, vars böcker jag liksom älskar. Även om jag aldrig har förstått storheten med de där älgbrorsorna.
Här hittar ni Skogåsskolans litterära kanon. Vad tycker ni om den?
Loading ...
RSS Bokhora.se
Nae, jag är inte så mycket för hennes uttalande. Jag tror på att man ska läsa varierat, men viktigast är att man läser för att man VILL, att man tar tillvara läslusten bäst på det sättet. Sedan kan man ha de böcker man anser ”bra” (kanonlistan, till exempel) som högläsningsböcker och rekommendationsböcker. Men personligen tror jag att man snarare tar död på mångas läslust om man alltför strängt håller sig till en uppdelning mellan fin och ful litteratur. En pojkvän jag hade vägrade att läsa ens en rad i en skönlitterär bok, han menade att lärarna helt hade förstört nöjet med läsning när de bara prackade på en Strindberg och dylikt. Själv tillhör jag kategorin som kan uppskatta både den ena och den andra sortens litteratur. Jag var också väldigt förtjust i tvillingarna och Kitty och en del rena såpa-böckerna, samt Vitnos och Sandra och djuren. Inte har jag tagit skada av det ;-) *fniss* Ja, nu svamlar jag på. Men tänk om man skulle säga samma sak om filmer? ”Hörni ungar, nu ska vi inte se någon romantisk komedi, här är det bara Sjunde inseglet som gäller!”
Jaha, listan känns faktiskt helt godtycklig ur mitt perspektiv. Varför just ”Max blöja”? Varför bara titlar från 70-talet för 10-12-åringar? Litterär kanon kan vara ett intressant diskussionsämne på fikarasten, men att verkligen tillämpa den, nej, det stämmer inte med min pedagogik i alla fall.
Jag är både för och emot kanon. För på det sättet att intressant och viktigt diskutera vad som är bra litteratur, och varför. Emot av just det där skälet om att åk 9 inte är en bra ålder för Strindberg. Han blir verkligen förstörd för tid och evighet, den stackars karln. Så i den aspekten, mycket bättre att elever läser, vad som helst.
Men, ett stort men, jag tycker samtidigt det är skolans uppgift att lotsa in på bra litteratur. Jag är inte anhängare av att man i 12 år ska få välja helt fritt hela tiden. Vi kan börja så, men sen får det komma in lite bra lärartipsade stigar att fortsätta på. Däremot behöver inte dessa stigar vara desamma för alla skolor och alla elever i hela landet, oooh nej.
Om Skogås-listan kan jag bara säga en sak : tack och lov att Pricken är med!
Jag är också kluven till litterär kanon. Jag kan inte se det på något annat sätt att varje skola skulle utforma sin egen om det nu skulle bli så att man måste ha den. Angående Strindberg: jag var MYCKET kritisk till att ta upp Strindberg med min nia, men nu ska hela år 9 på min skola gå och se Ett drömspel på Dramaten, så då var jag så illa tvungen att förbereda dem lite. Men, vad de älskade det! De blev superintresserade av honom som person och av hans skönlitteratur. Så, jag fick mig en tankeställare – verkligen. Det viktigaste är väl att man lyssnar på sina elever, att man lär känna dem och deras läsvanor så att man kan hjälpa dem framåt i sin läsning. Nu fortsätter vi arbetet med Strindberg i några veckor framöver och ser verkligen fram emot att få fördjupa oss i fler av hans verk!
[...] så har en kanondebatt blossat upp igen. Bokhororna Johanna K och Johanna Ö skriver bra inlägg här och här om skolan i Skogås som har upprättat en egen kanon för eleverna. Det är med [...]
Det viktigaste av allt är att vuxna och unga vågar tipsa om och diskutera läsning. Och för att kunna diskutera en bok bygger det på att vi läst boken – därav kanon, men den kanon kan ju vara sammansatt av vilken litteraturkunning grupp som helst och kanske är politikerna inte den gruppen!
Och som Lena Kjersén Edman så himla bra uttrycker det i intervjun här hos Bokhororna. Högläsning äger! Och med tanke på att hon självvuxit upp med bl.a. Kitty – så är hon väl knappast motståndare till viss typ av litteratur. Det handlar väl inte om att dela in litteratur i fin eller ful kultur, det handlar väl om att förmedla läsglädje och tipsa om framvaskade guldkorn.
[...] som jag uppfattar den, var huruvida skolan har till uppgift att lära ut särskild kunskap (tänk litterär kanon eller långa listor med obligatorisk kurslitteratur), eller om skolväsendet snarare har att lära [...]