Nu när det debatteras hejvilt kring Johanna K:s frågeställning om hur viktigt en författares utseende är kan jag helt enkelt inte låta bli att visa er mina snyggaste författarporträtt, alla kategorier. Att sedan författarna ifråga även råkar vara några av mina absoluta favoritförfattare… well, där har vi väl svaret på frågan. Vi lever i utseendefixerade tider och det vore naivt och världsfrånvänt att inbilla sig att utseendet är helt oväsentligt, men i slutändan handlar det om litterär kvalitet. I alla fall för mig. Med den lilla brasklappen undanstökad tänkte jag bjuda er på min alldeles egna litterära variant av Top Model. The first name I’m going to call is…

Paul Auster, förstås! Det går inte att komma ifrån att Austers utseende harmonierar väldigt fint med hans verk. Jag var visserligen redan lyckligt vilse i Auster-land när jag såg omslaget till ”Hand to Mouth” men wowza, en ung (eller sextioårig…) Paul Auster hade passat in på vilken modellagentur som helst. Samma sak med frugan.

Eterisk och älvlik för Joyce Carol Oates tankarna till ett halvanorektiskt skogsrå. Det känns lite fel att skriva om hennes utseende över huvud taget när allt man vill göra är att sondmata henne med ister, men nog passar hennes yttre väl in på epitetet ”America’s Dark Lady of Letters”. Lite goth sådär. Det här fotografiet, som jag tror togs i samband med utgivningen av ”Blonde”, är en favorit. Sakralt, skört och svart.

Christine Falkenland är inte bara en av Sveriges i särklass mest begåvade poeter och prosaister, hon är även en författarfotografs dröm. När hon debuterade som poet under 90-talet låg stor medial fokus på just hennes yttre: de blodröda läpparna, den gotiska framtoningen, håret som var ömsom vitblonda Medusa-ormar, ömsom svartfärgat… Allra snyggast är hon på porträttet till diktsamlingen ”Illusio”. Nittiotalshet deluxe! Visst är hon helt ”Twin Peaks”-snygg här, Christine? Mädchen Amick, släng dig i väggen!

… och så slutligen, för att illustrera min åsikt att denna fokusering på författares utseende inte är något nytt fenomen, den ursprungliga författarfotografdrömmen Oscar Wilde. Kanske inte klassiskt bildskön, men en dandy ut i fingerspetsarna som enligt en av sina många aforismen valde sina vänner efter utseende. Inget nytt under solen alltså.

Kontentan av detta hejdlöst politiskt inkorrekta lilla inlägg: det vore fruktansvärt sorgligt om det är så att en snygg och medelmåttig författare per automatik får fler läsare än en begåvad ”ful” (oh, det där hemska, totalt subjektiva ordet som borde länsas bort från allas vokabulär!) men att lägga vikt vid en författares framtoning är knappast något nytt.

Hur är det med er, har ni några favoriter bland författarfoton? Kom igen, handen på hjärtat nu när jag outat min ytlighet!