Tala om klass!
I dag: kålpudding och bok om klassresenärer (det passade bra). ”Tala om klass” med Susanna Alakoski och Karin Nielsen som redaktörer och med texter av Elsie Johansson, Lo Kauppi, Gudrun Schyman och Tiina Rosenberg. Jag är inte klar än, men jag tänker och funderar på klassbegreppet hela tiden när jag läser den.
Lika bra att säga det från början: det går inte att förstå den så kallade klassproblematiken uppifrån och ned. Jo, med intellektet, det går att läsa sig till kunskap, det går att lyssna och ta del, det går att analysera, ha medkänsla, förståelse, beundran också, men aldrig att identifiera sig,
skriver Elsie Johansson. Och jag önskar att jag sådär självklart som kvinnorna i boken skriver om sin klasstillhörighet, skulle kunna säga: jag är medelklass. Men jag kan inte det. Dessutom är det, precis som Susanna Alakoski skriver i sitt kapitel, inte helt kutym att tala om klass i medelklassen och även om inte alla mina vänner är medelklass kan jag inte tala om deras klass heller utan att först fråga om det är okej och klassmarkörerna är liksom lite otydliga. Som att min pojkvän är den ende av fyra bröder som har läst på högskola, inte helt utan ifrågasättande, som att min mamma tjänar ungefär hälften av vad jag gör varje månad netto, som att jag inte växte upp i ett hem utan böcker, men att jag otroligt sällan såg mamma och pappa läsa, som att vi aldrig var på några fjällsemestrar eller charter när jag var liten, men däremot tvåveckorsresor i norra Norge, som att mamma och pappa slutade skolan när de var 16 år, men alltid – tyst – krävt av mig och min storasyster att vi skulle läsa vidare efter gymnasiet, som att jag kände mig helt främmande inför hela Marimekko-medelklass-diskussionen som försiggick på Internet och i min bekantskapskrets för några år sedan (min mamma köpte sina gardiner av ett postorderföretag i Västerås) och jag, när jag flyttade till Stockholm, hade varit på teater en enda gång (med min klass), men sett Peter Flacks buskisrevyer säkert tre gånger i Brunnsparken i Örebro. Det är helt enkelt lite svårt att sätta fingret på min exakta klasstillhörighet. Vad kallas den? Undre medelklass? Det är snävt med bara tre (fyra) klasser. Det vore bra med ett test på kanske 20 frågor, där man kunde få svaret på vilken klass man tillhör, ifall man är osäker. Och det är intressant med klasstillhörighetsdiskussioner i bloggarnas tidsålder, för folk bloggar tydligen oavsett vilken klass de tillhör, kanske inte riktigt den riktigt flotta överklassen, men definitivt arbetarklassen och i synnerhet medelklassen. Och jag tror att ”Tala om klass” är en viktig bok, för 1) jag tror många känner igen sig 2) den är välskriven 3) den är rolig 4) den är lättläst 5) och att fördelningen av resurser i Sverige är orättvis 6) och att det inte borde vara så jävla självklart att de boende i vissa områden ska städa de boende i andra områdens hem 7) många undviker att tala om klasstillhörighet, samt 8) jag tycker att det stämmer att, för att ta itu med ett problem, bör man först och främst erkänna att det finns.
Kort sagt: ”Tala om klass” är en bra bok. Låna den på ditt bibliotek och fundera litegrand på din egen klasstillhörighet och vilken roll du har i samhället. Till på köpet får du en liten historialektion om Sverige och många av skribenterna i ”Tala om klass” är riktigt skickliga med pennan. Jag ser fram emot Kauppi och Rosenberg.
Foto: Johanna K
Loading ...
RSS Bokhora.se
Visst är klass svårt, både att prata om och definiera sig utefter. Har du läst Annelie Jordahls ”Klass – är du fin nog?” Där intervjuar hon sin mamma, samt David Lagercrantz som pratar om överklasskomplex och Ragnar Thoursie, som valde jobbet på AMS framför livet som firad poet. Inte lika bred som ”Tala om klass”, men ändå tänkvärd och personlig.
Klasstillhörighet är ett begrepp som har förändrats i och med att samhället har förändrats. Jag är skådespelare och tillhör med andra ord ett slags ”konstnärsklass”, det vill säga en värld med akademikerpoäng, hög intellektualitet och samhällsmedvetenhet men där människorna kommer från extremt olika social bakgrund och har extremt olika slags ekonomi. Det är intressant. Var i skalan sätter man sig då? Varför? Och vem identifierar man sig med? Var ligger lojaliteten?
Det är en superintressant diskussion, klassfrågan. Särskilt som väldigt många tror att det här med klass håller på att dö ut, när klasskillnaderna i själva verket ökar. De ser bara annorlunda ut.
Kan bara hålla med ovanstående skribent. Jag saknar definitivt en klassdiskussion, vilken – tycker jag – har hamnat helt i skuggan av jämställdhetsdiskussionen män-kvinnor (kanske för att medelkasskvinnorna just undgår klassproblemet).
För mig som kvinna (med arbetarklassbakgrund) har de eventuella hinder jag borde ha stött på i en mansdominerad värld varit så obetydliga i jämförelse med de hinder jag har tampats med i en medelklassdominerad förlagsbransch. Inget tydligt, medvetet motstånd, utan små små signaler, tecken, gester, ståndpunkter, attityder överallt hela tiden, svåra att sätta fingret på och därför så intrikata. Jag minns hur chockad jag blev när jag som 25-ca-åring och bokbranschgröngöling insåg läget – att de allra flesta i min nya umgängeskrets, till skillnad från mig, redan hade någon typ av kontakter –faster, förälder, kusin – i branschen som underlättar det där första steget in, att de rörde sig så hemtamt i dessa miljöer, tog saker för givet på ett sätt som jag aldrig skulle kunna göra, hade ekonomiska möjligheter att läsa lite kurser här och där, ta ett frilansuppdrag då och då, utan att behöva jobba sjunätterspass på lager där man varken får tid eller ork att bygga på sin branschkunskap och meritlista under tiden man söker jobb. Resan hit där jag är nu har varit tuff och är det fortfarande. Inte för att jag har fel kön utan för att jag har fel bakgrund.
[...] samt Tala om klass. Den senare pånyttintresseras jag av (jo, har spanat in förut) tack vare Johanna Ks tankar och efterföljande kommentarer, särskilt [...]
Klass är superintressant! Jag kan bli helt fascinerad, kanske för att jag också känner mig lite luddig i min. Vissa saker är så arbetarklass, andra är så medelklass, och nu som vuxen så har det blivit ytterligare ngt nytt i blandningen. Klass-fascinationen är nog en bidragande orsak till att jag alltid kastar mig över Denise Rudbergs böcker och får läsa om överklassen. Det är extremt långt ifrån mitt liv, men gud så spännande det där. Som en utflykt.
Jag har läst Jordahls Klass är du fin nog och rekommenderar den. Gav min mamma den här antologin som JoK recenserar ovan i julklapp så jag får se till att läsa den nästa gång jag kommer hem.
Oh, har också läst Jordahls mkt bra bok. Glöm inte hennes bilderbokdebut från förra året, Välkommen till tippen, med illustrationer av Anna Höglund. Där talas också klass!
Har inte läst boken men slås av de svenska namnen ovan. Är inte klassbegreppet mer komplext än så nuförtiden?
Hur menar du, Asalun? Det tycker jag är jätteintressant!
Vi har nämligen på de teatrar där jag arbetat haft pågående diskussioner om publiken och hur man öppnar upp en miljö för ovana. Teatern är ju sedan gammalt en borgerlig miljö, det är svårt att förändra den till att känns tillgänglig på samma sätt som en bio, trots att man gör samma sak där. Däremot har vi märkt att vad det gäller invandrare eller, för att förtydliga det begreppet som jag egentligen hatar – människor födda i ett annat land än Sverige och är inflyttade – så är det exakt samma grupp invandrare som svenskar som går på teater, nämligen välutbildade kvinnor i medelåldern… Det vill säga, det handlar också om klass och inte om ursprung! Intressant va? Man upplever alltså världen som olka tillgänglig, som den anonyma kommentaren var inne på!
Och jag håller med om hinder också, jag tycker att feminism i mångt och mycket också är en klassfråga. Det är ganska få outbildade låginkomsttagartjejer och killar som diskuterar jämställdhet. Ekonomifrågan är central i klassdiskussionen och borde vara det i jämställdhetsdiskussionen också, det är Maslow ni vet…
Anonym: Jag känner igen det där väldigt väl, och förvånas av hur liten medvetenheten är kring detta.
Håller med dig Johanna i att det inte räcker med de tre-fyra klassbegrepp som man rör sig med – det finns så många grader inom varje klassbegrepp och som jag tycker kan tappas bort i de klassdiskussioner som förs på nätet och i böcker. Jag har tänkt jättemycket på det här med att det är så lätt att bara svepande säga överklass, medelklass och underklass när det egentligen finns så oerhört många aspekter och infallsvinklar på det här.
Känner inte heller igen mig i de där marimekko-medelklassdiskussionerna (eller dissandet) som pågått ett tag. eller jo, det gör jag ju eftersom jag tagit mig dit, har vänner som vuxit upp så, men för mig ligger inte de klassmarkörerna som en våt filt av tvång – kanske eftersom jag inte arbetar inom den typen av kulturkretsar som många av de som skriver böcker och artiklar om det här gör. Jag kan välja att gå in och ut i den identiteten; däremot tog det mig lång tid att avkoda och känna mig bekväm med de klassmarkörer och koder som finns inom den juristvärld jag verkar inom – koder som också är övre medelklass men annorlunda än de som krävs för att fungera i kulturkretsar.
Eller en sak som jag och mina kompisar brukar prata om – vi är högutbildade och genom våra yrken (och livsstil) definieras vi därmed som övre medelklass, men ekonomiskt ligger vi långt efter de som vi känner hemifrån som inte pluggade vidare utan blev hantverkare istället.Ska man se det ekonomiskt är det ju de som är övre medelklass och vi hankar oss fram någonstans där i mitten.
Det finns så himla många grader och aspekter av det här. Bara en sådan sak att hemma där jag kommer ifrån (en typisk industristad emd mycket arbetare) åker de flesta längdskidor på vintrarna – det är lättillgängligt och kräver inte en massa dyr utrustning, liftkort och skidresor – och alla hasade omkring på de skidor som fanns hemma. Det som skilde medelklass från underklass/arbetarklass var om man också åkte slalom. Sedan flyttar jag till Uppsala och helt plötsligt blir längdskidåkning en statusmarkör (slalom är självklart att alla åker) – de enda som jag känner som håller på med det är läkarbarn och det ska vara specialutrustning och speciella kläder och sedan ska man gå på tur och vara avslappnat friluftsig på ett sätt som känns väldigt främmande från det jag känner igen hemifrån.
Lite blandade tankar – men det är viktigt att prata om.
Jag håller med Anna N: klassbegreppen är helt enkelt inte kopplade till privatekonomin som tidigare. Själv är jag fattig akademiker, enligt 50-, 60- tals normer skulle jag antagligen placeras i övre medelklass eftersom jag är högutbildad, men var placeras jag nu. Ekonomiskt är jag frilansare och min egen vilket resulterar i skakiga inkomster (kommer att bli fattigpensionär), de hantverkare jag känner (2-årigt yrkesgymnasium) har mycket goda inkomster och kan leva på ett helt annat sätt. I kulturella sammanhang är jag ju en medelklassmänniska som går på teater, läser böcker osv. Dessutom är jag uppvuxen i en av Stockholms fashionabla villaförorter och har därför en bakgrund där man läste mycket, gick på teater, läste, reste osv.
Jag ser det som att jag kanske lever i en tid av en viss klassrörlighet, där man kanske mer än förr kan röra sig in och ut ur olika klasser och där det finns ett slags ekonomisk klassindelning parallellt med en kulturell klassindelning.
Jag tycker oxå att det här är en oerhört viktig fråga, ska se till att läsa den aktuella boken. En fråga bara: är någon del av antologin skriven av någon från den traditionella överklassen? Ofta tycker jag att klassdiskussioner fastnar i att utgångspunkten genomgående är arbetarklassens.
Jo, nog finns det mer än ett sätt att klassindela folk på, kanske tydligare nu än tidigare då ekonomin inte entydigt påverkar de förutsättningar man har till bildning, samhällsmedvetenhet, kontaktnätverk, uttrycksförmåga etc. Själv ser jag möjligen de kulturella klassmarkörerna som mer avgörande än de ekonomiska (även om de ofta hör samman), där det finns en stor grupp som överhuvudtaget inte har någon möjlighet att göra sin röst hörd – för att möjligheten inte existerar som tanke och för avsaknaden av den verbala förmåga som krävs för att någon ska lyssna, sak samma om man har något viktigt att säga. Och till den gruppen hör inte alla med ”underklassbakgrund”, men de som inte har fått tillgång till vare sig litteratur, diskussioner eller förebilder i sin omgivning – till självkänslan och möjlighetstanken.
Vad kan man göra annat än att hålla med de flesta som har yttrat sig? Jag är ingen arbetare, men mina morföräldrar var bönder och hantverkare. Jag är nog medelklass, men när jag läser vad tidningarnas kultursidor har att säga om medelklassen (design, villor, trendkänslighet m.m) så känner jag inte igen mig alls. Jag är inte samma medelklass som kulturskribenterna, det är helt klart, för jag bor inte i innerstan och har inte samma ekonomi som de. Äger inget hus, ingen bil, ingen båt, ingen sommarstuga… Har väldigt mycket mindre pengar än de flesta arbetarfamiljerna som bor i villor och radhus runt omkring mig. Nej, jag passar inte in någonstans. Och till råga på allt kommer jag från en helt annan del av landet och hade inga kontakter alls när jag en gång i tiden flyttade till Stockholm. Det var nog för övrigt den riktiga chocken: att upptäcka att det här bor människor som på fullt allvar tror att de är bättre än andra för att de har mer pengar! Så var det faktiskt inte där jag kommer ifrån…
Suziluz, innan jag hann svara på din fråga så gjorde andra välformulerade personer det. Vad jag menade, som flera ovan, är att det finns många olika (ibland parallella, ibland motstridiga) maktstrukturer i samhället (klass, kön, etnicitet, utbildning, boendeort, ursprungsland, sexuell läggning m.m). Att bara tala om arbetar-, medel- och överklass förenklar ett komplext och heterogent samhälle och exkluderar många människor.
Intressant iakttagelse från teatern. Det stämmer säkert.
Intressant diskussion. Visst är klass mer svårdefinierat idag än för några decennier sedan. Jag funderar på om bidragande till denna mer komplexa bild faktiskt är den med klassutjämnande ambitioner välfärdsstaten. Den har ju möjliggjort att enklare än tidigare göra ”klassresor”, vilket i sig bidrar till att både jag och flera av er som skriver ovan verkar ha en något ambivalent känsla inför vår egen klasstillhörighet. Det gör ju oxå att man kan hamna i en akademisk/medelklassmiljö utan att ha de ekonomiska resurser eller förutsättningar som vi normalt förknippar med medelklassen. ”Förr i tiden” hade man gissningsvis, om man som jag hamnat i akademien, varit tvungen att ha ekonomisk uppbackning av ngt slag. Idag är det möjligt att göra det ändå. Det hindrar ju inte att andra och mer intressanta klassrelaterade fenomen gör sig gällande i den här miljön, t.ex. att man som resenär inte kan koderna riktigt, det som andra ser som självklart är för en själv främmande osv., som flera av er varit inne på. Arbetarklassens traditionella förakt för medelklassen handlar ju mest om att de sitter på de ekonomiska resurserna, och på ”makten”. Idag kan det mer (dvs. oxå) handla om ngt mer subtilt, en underlägsenhetskänsla och osäkerhet inför medelklassen just för att man inte kan koderna och generellt sett inte har samma förmåga att uttrycka sig och göra sin röst hörd (med en bakgrund i arbetarklassen och med ett nuvarande liv som kan betecknas som lågavlönad medelklass så tycker jag att jag kan se det ganska tydligt). För som flera av är inne på så behöver man inte som arbetarklass nödvändigtvis ha sämre ekonomiska resurser än många ur (den kulturella) medelklassen. Men även inom arbetarklassen (alltså inte bara medelklassen) finns det stora variationer. De arbetarklassyrken som jag tror vi förknippar med relativt hög lön är ju de traditionellt manliga (hantverkar)yrkena. Vi räknar ju inte lokalvårdare, affärsbiträden m.m. dit. Så lite handlar det väl även om genusanalyser… Tänkte oxå på det här med arbetarklassens osäkerhet inför medelklassen. Det är ju självklart omvänt oxå; vilken typisk medelklassperson kan inte känna sig osäker när den hamnar i en typisk arbetarklassmiljö? Ledsen för alla sterotyper jag råkar reproducera i det här lite osammanhängande inlägget, men jag menar egentligen ganska väl.
För övrigt: har just upptäckt bloggen och är förtjust. Det slår mig när jag bläddrar i den att det är mest damer som skriver här och det har till följd en befriande resonerande ton. På många ställen i cyberrymden där grabbar dominerar finns det en underton av ”tävling” (och högre grad av korkade inlägg). Jag gillar!
Mathias: tack för fina ord!
Apropå det du är inne på om att ha de ekonomiska resurserna, men inte koderna, tänkte jag på det så sent som nyss, när jag köpte en flaska mousserande vin som jag ska dricka tillsammans med mina föräldrar. Jag får så lätt komplex när jag väljer billigaste sorten, för jag vill jävlar i mig visa att jag har råd att köpa dyrare sorter, men jag har liksom inte kollen på vilket vin som är bäst, för det är aldrig någonting som har talats om i min familj. Min mamma köper vin efter vilket som har finast flaska. Därför drack vi ganska ofta det där vinet i blå kattflaska när vi började dricka vin till maten. Och när jag skulle träffa de andra Bokhororna första gången hade jag ett sådant mindrevärdskomplex att jag köpte värsta lyxvinet, för jag ville visa att jag minsann hade koll (och råd) och när jag träffade de andra drack de 50-kronorsrödtjut. Med det menar jag inte att de andra Bokhororna är lyxlirare eller snåljåpar, utan att det vore så bekvämt att köpa vin för att man tycker att det verkar gott och inte för att det ska vara som att man har stålars eller vinkännedom. ”Lättdrucket”, kan väl räcka som betyg? Den här ängslighetskoftan vore skönt att slippa.
Det stämmer ju att en del akademiker tjänar mindre än vissa hantverkare, men då vill jag påminna om en sak, som Åsa Linderborg nämnde i sitt Sommarprogram förra året. SAKO-medlemmar lever i genomsnitt 7 år längre än LO-medlemmar. Hur många skulle vilja byta?