Författarmanifestet för 2010-talet har nu fått ett motmanifest signerat 32 författare: manifest för en olovlig litteratur. Oavsett vilken falang man ansluter sig till (jag tycker nog att båda har en poäng) kan vi väl enas om att det är kul – och efterlängtat! – med en litteraturdebatt som faktiskt handlar om LITTERATUR?
För två år sen läste jag en norsk roman som jag gillade massor, och nu har den glädjande nog kommit på svenska. ”Vänta, blinka” av Gunnhild Øyehaug. Den är både lättsam, djup och pretentiös, fast pretentiös på ett väldigt charmigt vis.
”Vänta, blinka” är skickligt komponerad på ett Short Cuts-sätt där ett antal olika människor kopplas [...]
Loading ...
RSS Bokhora.se
Eh… skulle länken gå till kategori 80-tal eller är det jag som inte fattar? Däremot mycket nyfiken på motmanifestet!
Det var jag som tabbade mig. Nu är länken fixad! :)
Tack! Nu har även jag som sparade dagens DN till lunchen fått läsa motmanifestet. Nu går jag väl och läser om det då…
Ja.
Ska man kritisera dagens manifest kan man ju säga att det är lika svårt att vara mot det som det var att vara för lördagens… Det ena begränsar för mycket, det andra öppnar till max. Men det kan väl inte vara fel att vädra ut? Nu är det korsdrag, och det är skönt. Det gör inget om några vaser välts av fladdrande gardiner.
Låt mig också påpeka en viktig skillnad mellan manifesten: Vi idag framhäver att en författare måste vara medveten om sina verktyg. Att språket och formen inte är neutrala, och att detta är avgörande oavsett om man är ”traditionell berättare (som flera av undertecknarna!) eller mera ”experimentell” (som flera av undertecknarna!).
Yes, diggade det nya manifestet. Bloggade om det här http://tinyurl.com/ljs2s9 , tycker annars att det här nya manifestet är en bättre text rent litterärt, lika kakofonisk som själva budskapet. Och Torbjörn, är det inte redaktörernas uppgift att fånga in vilt flygande romantexter och göra dem fungerande och enhetliga (om det är så att det behövs)? Författarnas uppgift är att skriva, inte begränsa sitt eget berättande och och andras.
Mathias, varför skulle redaktörerna göra författarnas jobb?
Skönt att de författare som pekades ut i det förra, unkna manifestet inte behövde försvara sig själva. Slapp sitta i sandlådan med de avundsjuka barnen. Så genomskinligt att pipa om Lars Kepler, Lotass och Hassan Khemiri.
Korsdrag är kanske bra ibland!
Ja, jag kanske uttryckte mig lite luddigt. Jag menar alltså att friheten ska vara total när författare komponerar sina texter, och att det finns redaktörer just därför att de kan applicera en kritisk objektiv blick på manusen.
Jag tycker alltså att det är bra att manifestet i morse öppnar till max, något som Torbjörn kanske inte håller med om eftersom han nämnde det som en kritik mot manifestet. Min åsikt är att om det blir ngt. manus som blir för vilt och tokigt iom. den där maxade öppningen i litteratursynen, så är det där som redaktörens uppgift tar vid.
Kommer bl.a. att tänka på ALT som i sitt första nummer (om jag inte minns fel) diskuterade redaktörens förhållande till färdiga verk.
Luddigt, luddigt. Diskussioner sker nog bäst face2face :)
Ha, ha ,ha :-). Jag njuter av det hela! Manifest (där man deklarerar vad man inte vill göra och hänger ut andra) och Motmanifest (där deklareras vad man vill göra, utan att hänga ut någon). Begränsningar kontra oändliga möjligheter. Det är inte svårt att ta ställning. Förhoppningsvis sätts ett levande och mycket viktigt debatt igång nu. Helst med alla tänkbara nyanser och djup.
Ser fram emot en härlig debatt-höst!
Ha, ha ,ha :-). Jag njuter av det hela! Manifest (där man deklarerar vad man inte vill göra och hänger ut andra) och Motmanifest (där deklareras vad man vill göra, utan att hänga ut någon). Begränsningar kontra oändliga möjligheter. Det är inte svårt att ta ställning. Förhoppningsvis sätts en levande och mycket viktigt debatt igång nu. Helst med alla tänkbara nyanser och djup.
Ser fram emot en härlig debatt-höst!
Nånstans har jag svårt att inte sympatisera med tanken bakom Manifest, om inte annat så helt enkelt därför att så bedrövligt mycket svensk litteratur varit precis det författarna klagar på – debattskrifter, dagböcker, försök till prosaekvilibristik eller psykologiska studier utan berättelse eller referenspunkter.
Men det räcker förstås inte. För när det kommer till kritan är det sättet att genomföra en bok som avgör dess kvalitet, inte författarens teoretiska målsättning. Manifest tar kraftfullt avstånd från tanken på att ”riktiga” författare skulle förfalla till att skriva genrelitteratur, och sätter likhetstecken mellan genrelitteratur och schabloner. Men är det verkligen så enkelt? Är Anders Roslunds och Börge Hellströms kriminalromaner sämre än flertalet svenska allmänlitterära romaner? Jag skulle snarare vara beredd att hävda motsatsen. Är Lars Jaobssons I den röda damens slott ovärdig att kallas litteratur därför att den är science fiction? Manifestförfattarna lovar dessutom att aldrig skriva om levande eller döda faktiska personer. De av oss som betraktar Sara Stridsbergs Drömfakulteten som en av det senaste decenniets mest imponerande svenska romaner, eller vad det beträffar gillar Eyvind Johnsons Drömmar om rosor och eld eller Lars Forssells Christina Alexandra, bör väl glädjas åt att de hann skrivas innan Manifest stämplade dem som trivialiteter.
I grund och botten tror jag att både Manifest och Motmanifest är meningslösa. Vad Manifest i grund och botten säger är att en inte obetydlig del av den svenska skönlitteraturen är andefattig, poänglös och dålig. Vad Motmanifest säger är att den nog inte blir bättre av att kringskäras av regler för hur den ska skrivas och vad den bör handla om. Jag håller gärna med om bägge påståendena.
Men vad som därmed har sagts är egentligen bara det novellisten Theodore Sturgeon för femtio år sedan konstaterade: Nittio procent av allting är skräp. Dilemmat tror jag ligger i att de flesta uppfattar det som rimligt att säga så om deckare eller fantasy eller skräck eller andra genrer, men att man sällan riktigt vågar konstatera att nog nittio procent av också de diktsamlingar, psykologiska samtidsromaner och litterära debutanter som utges fatiskt är dåliga.
På den saken lär inga manifest kunna råda bot. Förmodligen finns ingen bot att få. Utom den väldigt enkla att var och en av oss som läsare kan välja bort de böcker och författare vi inte tycker har något att ge.
Kan enbart instämma. Det är inte vad man gör som är intressant, det är hur bra man gör det. En dålig författare blir inte bättre för att den skriver i en ”hög” genre.
Mer schvung i motmanifestet. Nu får man hoppas att det kommer ett kontringsmanifest (men ve den som kommer med ett kompromissmanifest :-). Berättande är bra och begränsningar kan vara kreativa (OULIPO et al), men så även rent surrealistiska genrekollisioner: science fiction western, fantasydeckare, …
(Håller för övrigt med J-HH vad gäller genrelitteratur.)
Med tanke på att jag inte brydde mig ett dugg om den förra litteratur”debatten” (om pseudonymernas vara eller icke vara) eftersom den hade så lite med själva litteraturen att göra, så måste jag hålla med Helena om att den här debatten är väldigt efterlängtad.
förlåt. men det vara ”bara” 31 författare som skrev motmanifestet. Alakoski stod två gånger.