När tvåtusentalet inleddes var jag inne på mitt femte år i Stockholm, mitt tredje år som managementkonsult och var på väg att flytta ihop med min dåvarande sambo i den lägenhet på Söder som jag bott i sedan några år tillbaka, granne med Karolina Ramquist. Hon hade blivit riksbekant året innan i samband med släppet av antologin ”Fittstim” och det efterföljande bråket med Ulf Lundell.

I november 2000 tvingades förlaget betala 1000 kronor i skadestånd till en kränkt Ulf Lundell och i den upplaga som trycktes samma år, var Lundells sexistiska brev borttaget. Själv tyckte jag att jag var en smula för gammal för ”Fittstim” men köpte den i julklapp till min mellersta syster, fem år yngre. För många av skribenterna i ”Fittstim” gick det faktiskt väldigt bra, flera av dem har gjort tydliga avtryck i vår svenska medieormgrup under det här decenniet. Till exempel Linna Johansson, Belinda Olsson och Linda Skugge.

År 2000 gladdes jag också åt Mikael Niemis Agustprisvinst, en seger måhända, för oss Tornedalingar.

Men mitt eget läsande under detta decennium har egentligen inte förändrats särskilt mycket. Jag läser fortfarande ganska vilt och spretigt, fortfarande helst biografier, jag håller benkoll på den svenska utgivningen, måhända läser jag mindre i pocket sedan bokhora drog igång sommaren 2006 och vi började få en del recensionsexemplar. Förut skrev jag in pocketsläppdatum i min kalender, men det kunde jag alltså sluta med då. Mitt förhållande till litteraturen och litteraturens förhållande i mitt liv, har däremot förändrats. Idag är det, inte en del av mitt jobb, men nästan närapå och en betydande del av min fritid. Jag har fått göra saker jag aldrig kunnat drömma om för 10 år sedan, och det gläder mig. Och jag kan tacka litteraturen och mer specifikt bokförlaget Forum för att jag nu sitter här med världens finaste man och en vilt sparkande bebis i magen. Det är också gott att tänka på. Numera är jag en del av litteraturvärlden, på gott och ont. För det är en liten ankdamm och ibland går svallvågorna höga.Och så snackas det:

2000 väntade jag så ivrigt på Carina Rydbergs ”Djävulsformeln” att jag t o m införskaffade den inbunden. Och nog var det smaskigt och nog blev det en snackis alltid. Inte minst i ljuset av att hon och Ernst Billgren kastade skit på varandra via varsin bok.

2003 frågade vi oss för första gången det här decenniet hur elak man får vara i en recension? Det var efter att Linda Skugge skrivit nedvärderande om Björn Ranelids utseende i en recension av hans ” Kvinnan är första könet” och innan vi ledigt svängde oss med uttryck som metrosexuell och det därmed blev legio även för män att ha linne och läppglans.

2007 pratade vi handväskor – fast vi initierade modebloggare och Rudbergkännare som följde kulturdebatten insåg snabbt att Lindbloms bok innehöll alldeles för lite varumärken för att vara trovärdig. Vi pratade också om – 10 år efter att Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” kom ut – det verkligen var okej att lämna ut folk i romanform, även om man lämnar ut sig själv samtidigt? Maja Lundgren fick klä skott på kultursidorna.

2008 förfasade vi oss både över Lars Noréns kvinnoaffärer och naivitet när han tror att han ska kunna köpa ett hus i Provence för ett förlagsförskott, må så vara på en mycket utlämnande roman. Andäktigt bläddrade kultureliten igenom de många sidorna i hopp om att hitta sitt namn däri. Jag skrev en väldigt personlig text om boken.

2009 Frågade vi oss, några år efter att Oprah frågat James Frey detsamma, hur sann en historia egentligen måste vara för att få kallas sann på ett bokomslag och i bibliotekshyllorna. Uppenbarligen inte så sann, tyckte Liza Marklund och Mia Eriksson och de 11 000 inläggen på sajten Familjeliv.

2010 tror jag personligen att vi kommer få en större debatt kring fasta bokpriser och räddningsaktioner för bokförlag. Sedan vågar jag inte sia längre – än att läsplattan blir årets julklapp 2012.

Och så hoppas jag vi slipper indignerade utrop kring den svenska romanens död. Inte ens min hypokondriska farmor har hållt på att dö lika länge och högljutt. För att inte tala om frekvent. Minst en gång per år.