Fredagsfrågan v 47: Har du varit kär i en litterär figur?
Jessica
När jag var liten hade jag ett fantasiposse som jag ofta var ute på äventyr med, bl.a. bestående av Jim i Skattkammarön och Tom Sawyer vilka jag helt klart crushade på.
Helena
Gud ja! Fram till de sena tonåren var alla mina förälskelser av fiktiv art, sorgligt nog. En som är intressant att nämna ur queerperspektiv är Carolin/Carl i Skuggserien, som jag var helt betuttad i oavsett om hon uppträdde som man eller kvinna.
Johanna K
Jag var nog inte Bokhora enough på den tiden som man blev kär i skådespelare, rockstjärnor eller litterära figurer, för jag kan inte komma på någon. Visst var jag förtjust i Jeff Stevens från ”Tracys hämnd”, men det var ju efter att jag sett mini-serien med Tom Berenger…
Johanna L
GIlbert i ”Anne på Grönkulla”. Åh, när han hade den där allvarliga sjukdomen, minns inte vilken nu, men det var en krisnatt när det kunde gå hur som helst och Anne fattade äntligen vad hon egentligen tyckte om honom… Oooh.
Johanna Ö
Och jag crushade också på Jeff i ”Tracys hämnd”, men det var innan jag såg Tom Berenger… Jag tyckte i tonåren även att Johan i Per Hagmans ”Cigarett” verkade cool, men det var innan jag läste musikerbiografier och började få ont i huvudet av droger. Jag tror jag mest crushade på de kvinnliga hjältinnorna faktiskt. Ville vara som de.
Har du haft – eller har – en crush på en litterär figur?
Loading ...
RSS Bokhora.se
Jag blev kär i Jack i Tills jag finner dig. Konstigt nog är han ju också ganska androgyn…
Ja, förstås Carl/Carolin. Gud, what a lovely person!
Jag är fortfarande förälskad i Missne i Inger Edelfeldts Missne och Robin! Det har hållt i sig sen 82 eller så. Men jag är hemskt otrogen och förälskar mig ofta och hela tiden när jag läser.
Är det möjligt att inte bli kär i Yngve i Tore Renbergs Mannen som elsket Yngve?
Ja, Yngve! Jag har precis läst ut den, gillade. Inte kanske så att jag själv blev kär i Yngve, men… jag kan definitivt se möjligheten.
Ähummm. Jag crushade nog på Long John Silver i Skattkammarön, tyckte Jim var en mes…
Varit?
Är!
Två Harry är jag ganska betuttad i: Harry Hole och Harry Bosch
Japp! Edward i Meyers vampyrserie… Oups!
Men det är jag fortfarande!
/Anna Jansson
Anna: Jag vet vad du menar. :)
Räknas Marvelserier så är svaret ja. Rogue och Phoenix.
jag måste, pinsamt nog, säga Edward Cullen…
Jamt och alldeles for manga ganger, men de underligaste ar nog Carella i Ed McBains deckare och Lasse i bockerna om Britta och Silver.. vet inte riktigt vad den gemensamma namnaren ar dar..
Patrick Bateman i Ameri.. nej jag skojade bara ;)
Jamie i Outlanderserien, och Tengel och Tamlin från Isfolketböckerna.
Hjärtat dunkade för … Tommy Cosmo i ”Sömnen” av Ulf Lundell
Lord Peter Wimsey, naturligtvis! Tony Hill får mig också att börja fladdra med ögonfransarna, men mer när jag ser TV-serien än när jag läser böckerna.
Hur många får man nämna?
Mina största litterära förälskelser är nog ändå Edward Cullen, Sirius Black (pga alla Sirius/Remus-fictions jag har läst) och Mr Darcy. En annan Edward, nämligen Mr Rochester, kommer på bubblarplats.
Åh, Steve (var det väl?) Carella! Haha, honom crushade jag också på när jag läste McBains deckare! Åh och hans dövstumma supersnygga fru… fast jag crushade inte på henne. Men de var ju lite lagom ”challenged”, talade teckenspråk och sådär…
Och oj, Isfolket, var det nödvändigt att dra in DOM gamla synderna här?:-)
Eh… min största crush där var förstås på Alexander i bok fem, Dödssynden. Men det kan vi tala lite tyst om, Ok? ;-)
Oooh, fina skotska Jamie i Gabaldons böcker. :o)
Jonatan i Bröderna Lejonhjärta måste ha varit den första. Var överlag nog ganska kär i flera Astrid Lindgren figurer som liten.
Ja, Mr Rochester i Jane Eyre. Och jag blev ännu mer förälskad när jag såg minserien på svt förra julen.
Åh ja! Armand i Vampyrkrönikorna, Struensee i Livläkarens besök och Balsamo i Memoires d’un medécin (Dumas).
Fast Balsamo var bara en kort tid i första boken (ända till det gick upp för mig hur hänsynslös han var).
[...] november 2008 Såg just att de har en fredagsfråga på bokhora. Dagens fråga är om man någonsin varit kär i en litterär [...]
Jag kom inte på någon. Men säger Kalle Blomqvist ändå för jag vill inte vara en tråkmåns. Fast sanningen är nog den att jag ville VARA honom, vilket ju inte är samma sak som att vara kär i någon.
Apan i ”Kvinnan och apan ,av peter hoeg
Didrik, från Ebba och Didrik – tv-serien tonade ju inte direkt ner det…mmm Johan Widerberg! haha!
Tomas Torpare i Kulla-Gulla..fortfarande drömmannen number 1.
Att han såg så fin ut på omslagen underlättade inte!
Eh… i alla manliga figurer jag läst om i romantiska böcker? Eller ja, kär i böckerna i alla fall. :-)
Åååååh, min förste: Jon i Driver dagg, faller regn. Med brunt lockigt hår som svartnade i topparna…Behöver jag säga mer?
Flera i Stephen Kings böcker, om jag ska räkna upp dem måste jag resa på mig och gå till bokhyllan och det ORKAR jag bara inte.
Ja, Tomas torpare i Kulla-Gulla låg också bra till hos mig.
Ähum, får man nämna gamla nästan-tonårssynder? Spider i Scruples *rodnar* men det var efter jag sett tv-serien.
Spelar Jon i Driver dagg faller regn. Faktum är att jag haft en…affär med en kille som såg EXAKT ut som ”min” Jon. Fast det är preskriberat nu, och inte spelade han fiol heller ;)
OM! har nog haft åtskilliga som satt mitt hjärta i brand mellan pärmarna
Flera av dem är redan uppräknade här; Missne, Jamie (o så halva isfolket typ? *rodnar*) Edward kan bella få behålla, Jag är mer inne på jacob
Oh ja! Doktor Tyko Gabriel Glas har jag haft en pågående romans med de senaste 5 åren.
Jag kan bekänna en man-crush på Henry Winter i Den hemliga historien. I 20 års åldern försökte jag verkligen modellera mig själv efter honom.
Den hemliga historien, ja. Däremot är föremålet för crushen den, på så många plan, ouppnåeliga Francis.
Den hemliga historien, ja. Däremot är föremålet för crushen den, på så många plan, ouppnåeliga Francis. Ska detta kanske egentligen skrivas imperfekt? Passionen var mer flammande för tio år sedan.
Hoppsan, två kommentarer till priset av en :-)
Haha, Tomas Torpare hade jag glömt! Men visst var jag kär i honom. Ett annat tidigt exempel är Birk Borkason. What a guy.
Vilse: Ojoojoj vad kär jag var i Henry Winter! Det är Donna Tartts fel att jag inte kunde träffa en man som levde upp till mina sinnessjukt höga förväntningar förrän jag träffade Mr Bokhora söder om 20-årsstrecket. Den där scenen där han sitter och jobbar med en översättning av Paradise Lost till latin i morgonljuset….! Fast egentligen var han väl sjukt obehaglig?
Oh oh, det var ju Marcel (Lucifer) som var hetast i Sagan om Isfolket. Ju! Även den olycklige Alexander Paladin kändes stilig, och sonen Tancred. Fast inte tillräckligt för en crush. Även där var jag mest kär i kvinnorna.
Just nu Edward Cullen, men i bokversion. I filmversionen var han inte riktigt i min smak. I tonåren de klassiska Mr. Darcy och ffa Mr Rochester. Som barn tyckte jag mycket om Almanzo Wilder från Lilla huset på prärien-serien.
Helena: Jag läste om Den hemliga historien för nåt år sen och kunde inte fatta att jag funnit Hnery så tilltalande tidigare. Sedd ur ett mognare perspektiv så framstår han som en obehaglig psykopat hekt utan känslor.
Åh, gamla svenska deckarhjältar som Christer Wijk och Einar Bure (mmmm… tweed) och så förstås Trenters farliga kvinnokarl Harry Friberg. Det kan förstås ha med att göra att Lang- och Trenter-läsningen i mitt fall sammanföll med det första inträdet i puberteten, sådär i 11-12årsåldern.
De som satt djupast spår är i kronologisk ordning: Robin Hood, Abbe i Madicken, Pelle i Om livet är dig kärt av Gunnel Linde, Jim Hawkins i Skattkammarön, Jondalar i Grottbjörnensfolk-serien och Ivanhoe. De här tidiga förälskelserna var väldigt starka och jag minns dem verkligen som män jag varit betuttad i. Jag läste böckerna om och om igen bara för att få vara nära dem. Tråkigt att det inte blir samma effekt idag. Undrar varför…
Henry i Den hemliga historien och Morpheus/Dream i Sandman. Mörk och dyster verkade vara min grej som tonåring.
Men hallå, Heathcliff i Svindlande höjder såklart! Och så en skämmis; Sportagenten Myron Bolitar i Harlan Cobens ladlit-böcker. :-)
Maria E: Va, Myron? But why? :)
(Jag har iofs en liten synnerligen hemlig crush på Harry Bosch, nästan ännu mer pinsamt ju – särskilt som jag föreställer mig att han ser ut som Michael Connelly själv…)
Ack, ja! Det började med Tom Sawyer, Huckleberry Finn, Birk, Dick Kirrin, över Nick Andros (fick ett sorgligt slut i boken och senare i miniserien – alltså – Rob Lowe?!), till skamkärleken Tarjei och andra i ”Isfolket” och åh, Raistlin! (han var fantastisk men resten…), Håkan i Fogelströms böcker, Roland av Gilead,Thomas Lynley, Ford Prefect, till Edward Cullen, Jamie Fraser, och nu senast Murtaugh i ”Eragon”…
Det var inte ens i närheten av alla!
Älskat längst? Sherlock Holmes och
Heathcliff.
Kul att den här tråden lever än!
Helena, det är inte pinsamt att ha en crush på Harry Bosch.
Han beskrivs som ganska mager och senig, inte rejält rundnätt som sin skapare.
Det är Harry Hole som ser ut som sin skapare, misstänker jag.
Jo Nesbö är INTE rundnätt, bör jag tillägga.
Har en crush på båda Harry som sagt.
Apropå Harry-figurer. Jag blev skitsur på JK Rowlings när hon tog död på Sirius Black… Gillade honom skarpt.
Jag har varit förlovad med en litterär figur. De gör sig bättre i böcker i långa loppet. Men det var värt det ändå.
Jag var dödskär i Peter Pan och läste Peter Pan och Wendy oavbrutet när jag var runt nio-tio år. Allt utom sista kapitlet, för det var så hemskt. Jag önskade hett att Peter Pan skulle vidga sina vyer och lämna London för en liten håla i Sverige och ta mig med till ön…
(Behöver jag säga att jag alltid hatat Disneys version av Peter Pan?)
Isfolket verkar ha gått hårt fram med fler hjärtan än mitt genom åren, skönt att höra! Annars är det, som Sabina m.fl. Mr Rochester, och där ledde julens miniserie till ett uppflammande…
Lord Henry Wotton i ‘The Picture of Dorian Gray’.
Har även ett svagt minne av någon gammal pedofilvampyr i någon av Anne Rices vampyrböcker som jag gärna skulle blivit bortrövad av i femtonårsåldern, kommer inte ihåg vad han hette men jag tror han var renässansmålare i alla fall och det är ju inte fel.
atreyu i den oändliga historien saklart!! vilken kille..
men nu när jag sag att ngn annan haft gilbert i anne på gronkulla inser jag att det nog var en ännu tidigare crush.. vilket är lite lätt obehagligt, gilbert var ganska osympatisk, snobbig, egocentrerad, konlos och ungefär som agent coopers karaktär i sex and the city..
Henrik i Liina Söderströms ungdomsbok ”Snälla Gud skärp dig”. Läste den för första gången ca 10 år sedan men har varit tvungen att läsa om den flera gånger… Han är ju bara för charmig!
Monica – nej men Harry Hole ser ju inte ut som Jo Nesbö? Hole är lång och stor och kraftig, tänk blond viking, han syns överallt. Jo Nesbö är ju liten, och som sagt, inte alls kraftig. Jag har för mig att han skrev Hole så olik sig själv för att folk verkl inte skulle tro att det var han.
Gollum förblir min enda kärlek.
Säger tre: Arlene ifrån tärningsspelaren känner jag mig konstigt svag för. Gissar att de långa beskrivningar av hennes yttre tar ut sin rätt
Hermine ifrån Stäppvargen med hennes mystik och, till synes, oförklarliga kunnande gör mig svag.
Julia ifrån 1984. Rebellen inom mig.
Konstigt nog väcker flera av huvudpersonerna i Hanne Örstaviks romaner just den känslan hos mig. Det förvånar mig, eftersom jag uppfattar mig som en förhållandevis råbarkad typ. (Men det är väl det litteraturen gör med oss: Blottlägger nya sidor hos oss själva?)
kh aghj
kan liksom inte låta bli att (förevigt???) vara kär i Edward. mmmmmmmmmm Edward. Meyers har verkligen fått till det där :)