Bra om fin och ful läsning
Christian på Nekulturnybloggen skriver jättebra om det här med att labla litteratur i fin- och fulkategorier till skolbarnen. Behöver väl inte tillägga att jag helt håller med honom? Vad är det för dumheter säger jag bara, låt ongarna läsa för faen, vad helst de vill. Håll inte på och säg att vissa böcker inte är OK att läsa. Det hämmar så mycket! Vi tappar massor med ungar som hade kunnat ”lära sig läsa” på det här sättet. Jag tror inte på särskilt mycket regler när det handlar om litteratur. Det jag tycker är bra, är tanken på att återknyta till litteraturen även om jag småler lite åt det här citatet från Lena Kjersén Edman – tror faktiskt inte riktigt det funkar såhär bra i verkligheten även om det låter fint i teorin:
En bok som ”Snorre Säl”, som tre generationers förskolebarn med förtjusning både lyssnat på och lekt, kan man ta upp igen när tonåringarna studerar andra världskriget.
- Då kommer de att få aha-upplevelser, eftersom ”Snorre säl” är en politisk allegori som kom ut i Norge under den nazistiska ockupationen.
Och sedan tänker jag att de bästa bibliotekarierna jag stötte på under min barndom, var de som inte ryckte böcker ur händerna på mig, som inte motsatte sig de bokval jag gjorde eller hindrade mig från att läsa vuxenböcker fast jag var liten. De som var intresserade, som sa ”tycker du om den där borde du gilla den här också” oavsett om det var ”Virginia Andrews incestböcker” eller något annat. Förresten tycker jag att skillnaden mellan Inte utan min dotter och Dave Pelzers Pojken-serie är ganska så hårfin. Jag har läst alla fyra böckerna (Bettys + Daves tre) och ser inte riktigt vad det är som gör Daves böcker OK om Bettys bok inte är det. Förresten har jag slukat incestböckerna också. Jag har läst nästan alla böcker som nämns i artikeln. Både de som Lena har bestämt är god litteratur och de hon hävdar inte är det. Frågan är väl om jag hade läst så mycket ifall någon annan hade försökt skaffa sig större inflytande över mitt läsande.
Loading ...
RSS Bokhora.se
En DN-artikel om att många ungdomar helst vill ha sanna berättelser typ Pojken-serien :
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=639681
Instämmer!
Jag bekänner härmed min fäbless för Judith Krantz. Faktiskt rolig på sina håll. Ja, visst är det klyschigt– och ibland ofrivilligt komiskt. Men … Varför är hon sämre än Guillou eller Ludlum?
Samtidigt blir jag ibland trött på den där fjomsiga postmoderna värdenihilistiska inställningen att all litteratur är lika bra.
All literatur är inte lika bra – sett ur min personliga smak. Men sen finns det ju så många smaker. Det är vad jag tänker på. Självklart är det ju så att vissa författare är bättre än andra på att skriva, berätta historier, uttrycka sig. Men jag tycker ändå inte att man ska locka bort folk från litteratur som anses sämre utan istället uppmuntra att läsa annat (bättre) OCKSÅ. Att gå ut och säga vad som anses bra och dåligt att läsa tror jag inte på.
Alla som satt sig ner på ändan och skrivt en bok förtjänar respekt. I alla fall min. Och alla som läser också.
Men jag tror att vi är överens om att det finns böcker som helt enkelt är ganska illa skrivna. Så länge man inte uttrycker förakt utan puffar för bättre, mer välskrivna verk tycker jag att man får göra distinktioner. De enda som är roliga att lustmörda är etablerade, uppblåsta författare.
Det finns ju välskrivet inom varje genre. Bra chick-litt eller en välkonstruerad splatter är guld värt. Men en splatter kan få vara lite yxig i personskildringar om den bara har tillräckligt tempo och smart intrig, vad mig anbelangar.
Det tråkiga är att många dissar hela genrer.
Apropå Skogås och Ekerö och ”kanon”
Hej!
Det skulle aldrig falla mig in att hindra någon enda människa från att läsa någon bok som hon eller han tycker om. (Några har uppfattat intervjun med mig i DN så prilligt.)
Däremot tror jag,vet förresten, att det finns en glädje att under de år man går i skolan få möta många slags böcker. Lyrik, dramatik,prosa, skämt, allvar, reality, fantasy ….Både de böcker som man vet att man vill läsa och de som man ännu inte (p g a ung ålder och en omgivning som läser begränsat) vet att man vill läsa.Framför allt få samtala om läsning och liv tillsammans med andra – och då behövs det flera exemplar av en del böcker. Det är logistik.
Mitt förslag är alltså absolut inte en av någon myndighet fastställd litteraturkanon för grundskolan.
I förrförra numret av ”Svenskläraren” berättar jag mer om mina tankar som bygger på massor av möten och samtal med unga människor,icke-läsare, småläsare och storläsare.
Jag har då och då vikarierat som lärare på alla stadier men mina yrken är bibliotekarie och lektor i litteraturvetenskap.
Väldigt mycket är jag ute i skolor och träffar ungdomar – och märker vilken suktan det finns efter läsningens SYSTEM och PASSION.
Läshorornas tillgivna Lena
Glad att du anser att en ”bra” skolbibliotekarie är den som introducerar ungarna till alternativ men ändå liknande litteratur som de gillar, för det är precis det jag gör som skolbibliotekarie. Däremot skulle jag inte bli så glad om varenda elevs litterära erfarenheter till 90% skulle bestå av felstavade termer som de fiskat upp från gästböckerna på Lunarstorm (”aa”, ”lixom”, ”e”) som de sedan efterhärmar i sitt skrivande.
Vad ungarna vill läsa beror inte bara på dem själva utan även på hur man introducerar en bok till dem.
Förresten, hur i all världen kan man anse att det föreligger en ”hårfin” skillnad mellan Pelzers och Mahmoodys böcker? De enda likheter jag ser dem emellan är att de är biografier skrivna av människor som gått igenom traumatiska upplevelser och som sedan vänt dessa till något positivt (däribland kassaklirr).
Inte nog med att dessa böcker tar upp helt olika typer av problem; de är också olika laddade. Mahmoodys bok vimlar av fördomar gentemot iranier och muslimer, vilket gör den till ytterligare en referens för fördomsfulla människor. Pelzers biografi riktar sig snarare mot enskilda individer än en hel folkgrupp, och är därmed inte lika laddad som Mahmoodys.
Maria – kanske är det så. Jag läste Mahmoody för många många år sedan när den först kom ut och har inte ägnat den särskilt många tankar sedan dess. Min mening är snarare att det är lite märkligt att den ena räknas som dålig lit och den andra inte – oavsett vilka problem författarna har råkat ut för, för de skriver ju båda om sina liv såsom DE har upplevt det. Antagligen skulle både Mahmoodys make och Daves mamma ha beskrivit det helt annorlunda. Man kan ju inte ta ifrån någon människa sin upplevelse.
Därmed inte sagt att det inte är så som du beskriver det, med fördomar och annat. Synd att jag inte tänkte på att läsa om den nu när jag var hemma eftersom det är en bok som inte fastnade mer än som en axelryckning när det begav sig för vad kan det vara – runt 20 år sedan kanske?
Jag tror att den största ”dåligheten” med Mahmoodys bok är att den utgör en potentiell källa för negativa fördomar (beroende på hur kritiskt läsaren läser boken) medan Pelzers inte gör det i samma utsträckning. Pelzers budskap tycks vara att det finns hopp, det går att ta sig ur den djupaste misär, samtidigt som man som läsare ska få en slags tillfredsställande känsla av att vara lyckligt lottad.
Personligen gillar jag inte riktigt någon av dem för att jag anser dem vara mer än mättade med amerikansk sentimentalitet och ”self-made”-drömmen, men det är bara jag..:)
Blir man smart att läsa böcker?