Personligen gillar jag inte riktigt någon av dem för att jag anser dem vara mer än mättade med amerikansk sentimentalitet och ”self-made”-drömmen, men det är bara jag..:)

Därmed inte sagt att det inte är så som du beskriver det, med fördomar och annat. Synd att jag inte tänkte på att läsa om den nu när jag var hemma eftersom det är en bok som inte fastnade mer än som en axelryckning när det begav sig för vad kan det vara – runt 20 år sedan kanske?

Vad ungarna vill läsa beror inte bara på dem själva utan även på hur man introducerar en bok till dem.

Förresten, hur i all världen kan man anse att det föreligger en ”hårfin” skillnad mellan Pelzers och Mahmoodys böcker? De enda likheter jag ser dem emellan är att de är biografier skrivna av människor som gått igenom traumatiska upplevelser och som sedan vänt dessa till något positivt (däribland kassaklirr).

Inte nog med att dessa böcker tar upp helt olika typer av problem; de är också olika laddade. Mahmoodys bok vimlar av fördomar gentemot iranier och muslimer, vilket gör den till ytterligare en referens för fördomsfulla människor. Pelzers biografi riktar sig snarare mot enskilda individer än en hel folkgrupp, och är därmed inte lika laddad som Mahmoodys.

Men jag tror att vi är överens om att det finns böcker som helt enkelt är ganska illa skrivna. Så länge man inte uttrycker förakt utan puffar för bättre, mer välskrivna verk tycker jag att man får göra distinktioner. De enda som är roliga att lustmörda är etablerade, uppblåsta författare.

Det finns ju välskrivet inom varje genre. Bra chick-litt eller en välkonstruerad splatter är guld värt. Men en splatter kan få vara lite yxig i personskildringar om den bara har tillräckligt tempo och smart intrig, vad mig anbelangar.

Det tråkiga är att många dissar hela genrer.