Startrapport: Mara Lee, ”Ladies”
Igår kväll började jag på Ladies, som Jessica har hypat så vackert. Hann inte så långt in i boken och läste med lite stress i kroppen eftersom min dator höll på med en stor recover efter en krasch bredvid mig i sängen, jag slutade läsa och tittade till min datorbaby lite då och då. Det kanske aldrig är bra att ens försöka läsa i sådana krislägen. Men jag gjorde det i alla fall och en sak slog mig såhär i inledningen:
Nej, jag tycker inte om när man hakar upp sig på huvudpersonens skönhet i böcker! Jag gillar det inte alls. Oavsett om de är fula ankungar som växte upp till vackra svanar, blinkandes med sina stora rådjursögon och inte alls FÖRSTÅR hur oändligt vackra de faktiskt är, eller om de är väldigt medvetna om sin skönhet (ofta sin ”kalla skönhet” i de här lägena) och friskt utnyttjar det faktum att män / kvinnor känner åtrå till dem. Och eftersom Ladies ju skall behandla just detta ämne – yta och kontroll blir det självklart intressant att läsa vidare och se om det här faktiskt kan vara den Riktiga Skamlösa, dvs en som faktiskt lyckas vara kritisk mot vår samtids utseende- och konsumtionsfixering.
Bilden föreställer Råsunda fotbollsstadion – den första träffen som dyker upp när man bildgooglar kall skönhet. Råsunda kan också vara vackert i all sin enkelhet, igår var dock icke så fallet.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Ja, allt tjat om hennes skönhet funkade väldigt avtändande på mig. Kom ju inte längre än vad, femtio sidor? Men skall göra nytt försök, senare.
Det där fick väl Mara Lee kritik för i DNs recension, om jag inte minns fel? Dessvärre är jag svag för skildringar av utseende i allmänhet och skönhet i synnerhet. Jag älskade alltid beskrivningarna av Kittys exceptionella skönhet, de gyllenblonda lockarna, de djupblå ögonen. Samma sak med tvillingböckerna, jag slukade varenda paragraf om de charmiga smilgroparna och de glittrande grönblå ögonen. Jag önskar att jag sedan dess vuxit ifrån det här barnsliga och ytliga beteendet, men jag är inte så säker på det. Och det ÄR intressant hur vackra människor får så mycket gratis – nu talar jag om den där diffusa men intressanta klassiskt vackra varianten på skönhet, gyllene snittet, symmetri, allt det där. The undeniable beauty. (Usch, jag kanske har en rasbiolog inom mig?) Men jag håller med om att det är svårt att gestalta på ett bra sätt.
Gud, måste läsa Ladies. Nu!
Ja, precis! Jag blir irriterad. Men i det här fallet kanske det finns en poäng? Esom ämnet ska behandla just detta? Tänker jag och hoppas förstås.
Helena: Har inte läst DN:s recce – försöker helst inte göra det med böcker jag själv håller på att läsa för recension. Så lätt man fastnar i deras tyckanden dö.
Sign det viljesvaga röet
Ah, en sak till då bara – jag tycker också om när skönhet beskrivs i böcker, men som ett bihang till berättelsen, nästan lite i förbigående. Inte när det är utpekat att den här personen vore niente utan beautyn, får lite sådana vibbar här. Hur hon ”använder sin skönhet som ett vapen”, nej, vet man säkert hon INTE tagit sig dit utan den?
Johanna Ö: True, that. Åh, det här är ett så himla intressant ämne och jag hoppas att boken skapar lite debatt kring det!
Ja, fast det blir nog inget – ingen har ju riktigt riktigt hakat på. Det går liksom inte riktigt att ha den debatten samtidigt som myggorna, det blir overload på kvinnofronten och det skulle verkligen inte gå för sig.
Och så har ämnet så nyligen varit uppe i och med De Skamlösa. Det är så svårt att förutse det där, vad man hugger på och inte. Möjligen om Mara Lee går ut och domderar i medierna men low profile på henne väl?
Ja, exakt, TVÅ debatter om kvinnliga författare SAMTIDIGT, det GÅR ju faktiskt inte! Nu har vi diskuterat kvinnliga författare för ett helt år, typ. Usch, jag blir deprimerad. Och rabiat. Det var längesedan.
Och ja, Mara Lee känns betydligt mer low profile än både Sisela och Maja. Tror att hon vill att boken (romanen!) ska tala för sig själv. Vilket är mycket sympatiskt.
För övrigt är jag fortfarande kär i hennes namn. Mara. Lee! Sjukt fint.
Har det ett syfte = måste såklart inkluderas. Annars brukar jag faktiskt jublande utbrista efter vissa böcker: ”jag har ingen annan bild av karaktärerna förutom den fr mitt huvud, inte en ENDA GGN mentionerade de hårfärg / midjeomfång osv”.
[...] vill jag dementera något: Det är inte någon större fixering vid utseende i Ladies än någon annanstans – vare sig i litteraturen eller i det som kallas verkligheten. Mäns [...]
För mig blev Ladies inte kanske yta, men lite för mycket tell och lite för lite show. Jag hade inga problem med personernas ”skönhet” eller ”perfektion” – utom att dom ibland blev lite väl lika varandra, jag rörde ihop dom. Tyvärr. Sen var det lite märkligt umgänge med så många såpass osympatiska personer, jag hade nog dragits in lättare, koncentrerat mig bättre om jag börjat gilla nån av dom, om jag hade hört deras röster liksom. Nu blev det mer som rykten om personer, som hörsägen… så trots att det talades om yta högt och lågt så såg jag faktiskt inte så himla mycket. Trots det gillade jag boken, särskilt fotografi / moral / temat. Det var min största behållning. (och jag gillade verkligen ”Kom”, innan… kanske var förväntningarna för höga.. äh, jag vet inte).