The bitterfitta speaking
Jag läser ju gärna om böcker som bekant, och eftersom Maria Svelands ”Bitterfittan” just kommit i pocket och jag insåg att jag inte bloggat om den (men JohL har kärleksbloggat och Caroline har ogillebloggat) och jag dessutom råkar ha ett ex av pocketen framför mig, så tänkte jag nästan ta och läsa om den. Dagens lilla dontostör.
Ni övriga som har läst, vad tyckte ni? Så kan vi trycka upp tröjor med texterna ”Team Kärleksblogg” och ”Team Ogilleblogg” sen.
Jag konstaterar också, återigen, att jag läste Erica Jongs omtalade ”Rädd att flyga” när jag var waaaaaay to young för den typen av bok. FÖRE Jean M Auels böcker så då kanske ni förstår hur tidigt det var.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Läste igår och ställer mig på Kärleksbloggar-sidan direkt. Okej, hon är arg och hamrar på i ursinne, men jag gillar det ändå. Och kan inte sluta tänka på den.
nä, jag tyckte inte om så mycket faktiskt. Stör mig otroligt mycket på schablonmässig småbarnsföräldraframställan samtidigt som boken är viktig. Problemet är väl att de som borde läsa den inte gör det. Vi som redan är jämställda feminister behöver inte mer vatten på vår kvarn. Jag vill att gubbgrabbiga pappor i landsorten ska förstå, och de läser inte en bok som heter ”Bitterfittan”. Tror jag.
Sen tycker jag också att det känns krystat att jämföra med Rädd att flyga. Idag är det väl ingen som blir förvånad över att en kvinna har en egen sexdrift? För att nämna en grej. ”Hora”-grejen är en annan. Jag skriver inte under.
Hela boken känns överdramatiserad och, här kommer min slutsats, av samma anledning förvirrad. Är det en roman, är det ett dokumentärt reportage?
Oooh! 1-1.
Reblo: Murakami may still be surprised….!
Står och velar i mitten. Tyckte att boken var träffsäker och formulerade flera saker om förhållanden som jag inte lyckats sätta ord på förut. Parallellläste också vissa delar med min pojkvän och de styckena fick honom att fatta saker som jag sagt tusen gånger utan att det gått in. Samtidigt skulle jag nog inte säga att boken var bra på så sätt att den var en läsupplevelse. A för budskap och C för utförande, kanske.
Jag tyckte att den var bra och framförallt viktig! Lite som Anna då kanske, fast jag är lite mer positiv ändå. Har bloggat om den här:
http://hundora.blogspot.com/2007/06/en-vl-befogad-frbittring.html
En ”Team Kärleksblogg”-tröja till mig, tack!
Omslaget var väldigt fint men jag gillade inte riktigt boken. Jag blir lite trött på människor som inte rycker upp sig. Är det förresten någon som har sett pjäsen/monologen på Uppsala stadsteater? Den går januari ut.
Jaha, men då får jag väl läsa den då. Snabbt. För jag vill också tycka och beställa en fiktiv tröja. Fast jag har precis beställt Egalias döttrar, så det passar väl i och för sig bra att ta den i samma sväng. Stackars min man säger jag bara, för han brukar få stå till svars för det manliga släktets samlade gärningar när jag är på det humöret. Men det fixar ju han galant förstås. Det är ju därför han är min man. :-)
Åh Alwie! Så gör jag också, många gånger dänger jag kuddar i huvudet på min älskade J bara för att han råkar vara man. Han har ju inte ens några av de här olaterna som många män har. Tvärtom, är han ovanligt jämställd, till och med när jag tar på mig Carin Holmberg-glasögonen.
Ja, hur gammal var man egentligen när man läste Jean M Auel? I alla fall inte tillräckligt för att egentligen få så explicita detaljer om cromagnon-sex. Och det var ju för det man läste dom! Jag undrar om mamma visste om den delen av innehållet, eftersom jag vet att jag fick ”Grottbjörnens folk” i födelsedagspresent nåt år…
J-män är ett bra och tåligt släkte, jag har också skaffat mig en sådan. ;-) Jag smygläste Jean M Auel när jag var kanske … nio? Tio? Jag var i alla fall oerhört fascinerad av tjocka böcker. Mamma kom på mig en dag, och såg först lite bekymrad ut. ”Ska du verkligen läsa den där?” började hon. ”JA” sa jag. Och min mamma som, alltid har varit väldigt klok, sa bara ja ja, suck. Jag undrade vad hon kunde ha emot det, var det inte jättebra att hennes dotter läste så tjocka böcker? Men när jag hade läst en bit till i boken så föll ju plötsligt bitarna på plats på ett ganska så förfärande sätt … Och då skämdes jag till och med lite för att jag hade varit så himla bestämd. Fast bara lite.
Bögigt nog läste jag (klar igår kväll) den andra omdebatterade tjejboken från i våras – Sissela Lindbloms De skamlösa (dyra väskor bla bla *spyr*). Tänkte uppdatera mig lite så jag förstår hur kvinnor tänker! Ganska rolig bok så länge det handlade om Natta och Tito! Och flera väldigt skojiga metanivåer i boken (Eriks exflickvän Amandas noveller), men Sissela Sissela, Erik! Erik är så tokroligt tecknad och så tokroligt neurotisk (han har säkert inte kontakt med sina känslor!) att hela boken nästan havererar. Kunde du inte bara stannat vid Natta och Tito? Och jo, jag vet överklassen är neurotisk, men det blir så stereotypt och enformigt i bokform.
Finally!!! En ”Team Kärleksblogg” till mig tack! :-)
Alwilda: En för mig med. Egentligen skulle jag väl kunna stå med bar överkropp i mitten, men det här är ingen porrblogg och då faller jag nog mer åt kärlekens håll.
Bitterfittan är jättebra, och jag tycker att ni som bråkar med Sveland över utförandet är grymt orättvisa. Boken är som gjord för att sträckläsas! Se inlägg här
Så, nu har jag oxo läst Bitterfittan (tänk, man kan köpa pocket på Coop Forum nuförtiden). Intressant upplevelse när man själv just fått barn med allt vad det innebär av prövning för jämställdheten i relationen. Trots att min sambo är en sån som cyklar till jobbet och tar med lunchlåda:) Jätte-bra bok om ett ämne som aldrig blir inaktuellt (tyvärr)!
Hörde ett inlägg på radio här om dagen om mamma-skildringar och att det egentligen är först på senare år som det egentligen kommit litteratur om vad det innebär att vara mamma, positivt, negativt och lite nyanserade bilder. Både lattemammor och alkismammor har avhandlats det senaste åren och som sådan tycker jag också att Bitterfittan är intressant. Har inte tänkt på att det knappt fanns vare sig mamma eller föräldralitteratur före 2000-talet. Undantag finns förstås men det har ju verkligen exploderat med babyboomen bland alla 70-talister som vill förverkliga sig själv.
Bättre sent än aldrig.. Men nu har jag också äntligen läst Bitterfittan. Vill ha kärlekströja! Boken var tillräckligt intressant för att sträckläsas och den upprörde en singelkvinna utan barntankar ordentligt. Även om boken egentligen inte avslöjade några tankar eller argument som var nya så behandlar den ett mycket viktigt ämne. Är vi 70-talister verkligen lata feminister och surfar på tidigare generationers gärningar? Ja, det känns pinsamt nog inte helt omöjligt.