Världens bästa inledning?
”Eunice Parchman killed the Coverdale family because she could not read or write.”
Så börjar Ruth Rendells numera smått legendariska psykologiska thriller ”A Judgement in Stone”. Genialt, eller hur? Med tretton ord desarmerar Rendell hela den traditionella detektivromanens uppbyggnad. Mördare, offer och motiv, varsågoda! Ändå fortsätter man att läsa. Jag har varit sängliggande med en förkylning som vägrar ge sig, helt ynklig och lealös. Då och då har mina febermatta ögon registerat de numera livshotande bokhögarna på nattduksbordet: läsupplevelser waiting to happen, säkert massor med bra grejer. Jag har kategoriskt dissat allt och istället läst om ”A Judgement in Stone”. Ett mycket klokt val. Det är inte många spänningsromaner som håller för omläsning – att jag sedan läser om Maria Langs deckare under Puck Bure-eran minst en gång varje sommar ser jag mer som ett slags tic – men ”A Judgement in Stone” håller måttet.
Vilka är era favoritinledningar?
Loading ...
RSS Bokhora.se
Må si at en av mine favoritter etter hvert er blitt en klisjé, men uansett:
We were somewhere around Barstow on the edge of the desert when the drugs began to take hold. I remember saying something like “I feel a bit lightheaded; maybe you should drive….” And suddenly there was a terrible roar all around us and the sky was full of what looked like huge bats, all swooping and screeching and diving around the car, which was going about a hundred miles an hour with the top down to Las Vegas. And a voice was screaming: “Holy Jesus! What are these goddamn animals?”
Fear and Loathing in Las Vegas?
”Mother died today. Or maybe yesterday, I don’t know. I had a telegram from the home: `Mother passed away. Funeral tomorrow. Yours sincerely.´ That doesn’t mean anything. It may have been yesterday.”
Om jag bortser från de givna klassikerna har jag alltid varit svag för den enastående Carson Mccullers, Clock without hands:
”Death is always the same, but each man dies in his own way. For JT Malone it began in such a simple ordinary way that for a time he confused the end of his life with the beginning of a new season.”
Det är så förbannat sorgligt. Men Ruthie’s är snygg måste jag medge och trots att den desarmerar deckargenrens tre stora frågor, blir man grymt läshungrig.
For a man of his age, fifty-two, divorced, he has, to his mind solved the problem of sex rather well.
J M Coetzee, Disgrace.
För det första: just Rendells inledning är en av mina absoluta favoriter. Men den här är inte så dålig heller:
”Visionen drabbade mig en kvart i sex på morgonen. Ljus flödade in i rummet där jag befann mig , inte det svala ljuset en vacker dag vid midsommar utan det skumma gryningsljuset en mulen majdag. Jag satt på sängkanten när jag såg hur guldbokstäverna på min bibel började glöda”
S. Howatch, Bländverk, öv Disa Törngren
Ja, den här är ju litet uttjatad kanske, men den fungerar bra tycker jag: ”En morgon när Gregor Samsa vaknade ur sina oroliga drömmar, fann han sig förvandlad till en insekt.”
Vilket påminner mig om boken ”När Greger blev skalbagge” av Lawrence David. Kommer inte ihåg hur den börjar…
Jag är inne i en av mina Guillou-perioder och lyssnar mig igenom hans hamilton-serie. Och en favoritinledning är från Den demokratiske terroristen: ”Döden kom med ölbil.” Kort. Kärnfullt.
”Lolita, light of my life, fire of my loins. My sin, my soul. Lo-lee-ta: the tip of the tongue taking a trip of three steps down the palate to tap, at three, on the teeth. Lo. Lee. Ta. She was Lo, plain Lo, in the morning, standing four feet ten in one sock. She was Lola in slacks. She was Dolly at school. She was Dolores on the dotted line. But in my arms she was always Lolita.”
Jag vet, jag är en klyscha ;-)
Ja men en förfärligt bra sådan, Jessica. Instämmer till fullo.
It was the day my grandmother exploded.
Iain Banks, The Crow Road
Min vän Hergal hade tagit livet av sig igen.
Tanith Lee, Bit inte solen
Grandfather was a tree. My father grew trux in sixteen colors. Mother could sing the double-helix song, sing it right into the hearts of things and change them.
Ian McDonald, Hearts, Hands and Voices
”Det var ett nöje att bränna.”
Ray Bradburys: Fahrenheit 451
”Vad man än kan ha emot Thea Sundler, så får man erkänna, att hon bättre än någon annan förstod sig på att handskas med Karl-Artur Ekenstedt”. Selma Lagerlöf – Anna Svärd
”Prick när vi skulle gå av började det och jag visste på direkten att det var zaqwertyuopen”. Alejandro Leiva Wenger – Zaqwertyuop ur Till vår ära
”Idag det var sista sommarlovsdagen och därför jag hjälpte pappa i affären” Ett öga rött
Den uppmaningen var omöjlig att motstå! Är så svag för inledningar. Svårt att säga vad som fångar mig, men något särskilt är det med dessa favoriter.
Min onkel Henner Rosenbach var för det första psykopat och för det andra den österrisk-ungerska dubbelmonarkins största lögnare.
Nästa år i Jerusalem av André Kaminski
She said she’ll call later, and sometimes when she says that she does.
By the sea av Abdulrazak Gurnah
Mor døde. Det hele gikk svaert udramatisk for seg. Hvis man da kan anvende et uttrykk som ”udramatisk” om overgangen til Det Store Uvisse, det absolutte. Jo, man kan. Jag leste nylig i Arbeiderbladet om en kvinne i Beirut. Hun var blitt torurert til døde ved at man hadde tvungen en rotte opp i underlivet hennes, for så å la den finne veien ut av kroppen ved hjelp av de gule gnagertennerne sine. En slik død må med rette kunne kalles dramatisk i forhold til det å sovne inn i en nyoppredd sykehusseng uten nevneverdige smerter.
Utsikt till paradiset av Ingvar Ambjørnsen
Sarah: Tyvärr blir Fahrenheit 451 inte lika bra på svenska eftersom dubbeltydigheten i ”burn” försvinner i det svenska ”bränna”/”brinna”.