I don’t do miljöbeskrivning
Läser nya tidskriften ALT, samtalet mellan Peter Kihlgård och Anne Swärd (mycket bra). Här är ett citat :
”Men hur många böcker läser man inte där man tänker ”och du har ingenting att säga, och du har ingenting att säga, och du har ingenting att säga” för att det är tre sidor av någon aptråkig miljöbeskrivning av en lägenhet. Som om de fick betalt per ord. Ta bort!”
Tack, Peter Kihlgård, för de visdomsorden. Jag hoppar också över. Med glädje. Och när jag säger det till mina elever blir de alldeles bestörta. ”Läser du inte varje ord??!! ” Såklart inte. Är det en miljöbeskrivning som är viktig märks det direkt (om det är i en deckare tex), men annars är ju de avsnitten ofta så yada yada.
Det är som kursiverade mördare. I don’t do kursiverade mördare heller. Kan man som författare idag inte komma på något bättre än en sån, låt mig kalla det aptråkig, lösning så får det vara.
Och lita på mig, ni behöver inte bli nervösa och tro att ni inte kommer att hänga med bara för att ni hoppar över ett dåligt stycke här och där. Man hänger med. Man fattar allt. Man behöver bara inte ödsla tid på om en lampa är gul eller röd.
Finns det något ni inte gör?
Loading ...
RSS Bokhora.se
I don’t do krigs- eller slagsmålsbeskrivningar. Det kvittar liksom vem som slog med vilken hand, vilken av grupperna av kavallerister som kom fram först osv. Hur slutade det? – det är vad jag bryr mig om, Ge mig en vinnare och en bodycount, resten skippar jag gladeligen.
Befriande ord för en lutheran som mig som läser allt.
Det jag själv varit nära att hoppa över är sexscener, nu senast i Arne Dahls Misterioso. Det är dock inte av lutheranska skäl jag skummar dem, utan för att man ofta förstår poängen med att några hoppar i säng och då kan man hoppa över resten av författarens fantasier. Dessa brukar ändå inte vara särskilt upphetsande för mig (med undantag för Jean M Auel).
Vad är kursiverade mördare? Är det när mördaren får komma till tals i jagform i små korta kursiverade kapitel som är insprängda här och där?
Jag hoppar, som Kalle ovan, också över sexscener. I begynnelsen av min läsarbana skummade jag dem antagligen och fann dem ointressanta. Miljöbeskrivningar kan vara fina om de är korta, koncisa och kärnfulla. Det är ju finare att fånga ett rum genom två detaljer däri och låta läsaren föreställa sig resten, än att skriva läsaren på näsan. Bu för sådant (kanske är en av anledningarna till att jag avskyr deckare?!)
Jag vill också ofta ofta stryka. Men jag stör mig mer på pratigheter än miljöbeskrivningar. Alltså, när författaren låter mer som han/hon snackar fram sin roman. Bifferfittan tex, som avhandlar ett så viktigt ämne, höll jag på att bli nipprig på. Ta bort!!
Kalle – exakt. Kursiverad stil och (den oftast okände) mördarens tankar.
I don’t do storpolitik i historiska romaner. Peter den stores intrigerande hit, Karl den femtioelftes fru dit, berätta bara vilken bäring det får på berättelsen, så är jag nöjd! Hellre då ränksmiderier mellan berättelsens fiktiva personer, men realpolitik läser jag facklitteratur för att få reda på.
I viss mån skippar jag oxå krigsskildringar. Om huvudpersonen är krigare, som i Arn till exempel så är jag intresserad av hur kunnig han är med vapen, om han lyckas med det han gör, men framförallt vad han tycker om krigandet. Taktik, strategi, vapenval och sånt kan man gärna skippa, men får man en personlig reflektion över vad personen tycker om eländet, då kan det gå an.
Jag hoppar aldrig över något när jag läser. Då lägger jag ned den boken för gott istället. Jag läser verkligen allt, pärm till pärm, rubbet, alltid. Förstår inte hur man kan göra på något annat sätt! ;-)
Poliser som i deckaren sitter för länge i möte (har sagt tidigare här på bloggen tror jag).
Små kloka citat av annan författare i början av kapitlen. Det är som jag inte ser dem alls…
I Arn nr 2 hoppade jag konsekvent över Arnkapitlen. Ville desperat veta hur det gick för stackars Cecilia. Ända tills jag flyttade till Damaskus och då blev miljöbeskrivningarna plötsligt VÄLDIGT intressanta. Läste om alltså.
Läser gärna sexscener, bara de har något att göra med handlingen. Alltså inte som krydda på maten, utan som ingrediens i historien. Nån som fattar vad jag menar?
”Kursiverade mördare” (bra uttryck!) fick mig att skratta högt och tänka på min skrivarkurs lärare, Hans-Olov Öberg. Vad jag förstår gillar han kursiverade mördare…
När jag läser deckare hoppar jag över allt mellan omslaget och baksidan.
David – och håll med, visst funkar det ändå? Man känner ju sig ändå inte förvirrad i upplösningen fastän man är lite generös i skippandet här och där :) LITE bara.
Kursiverade mördare. Kanske en bokhora-term av samma kaliber som boats och bokkollo?
Om CD-böcker, kommer det oviktiga partier fortsätt lyssna ni hänger med i boken ändå. :)
När jag kommer till ett stycke med miljöbeskrivningar brukar mina ögon helt automatiskt rasa rakt ned till nästa stycke. Jag tar in ett ord eller två på vägen, och om det ordet överraskar, då går jag tillbaka, men annars brukar man klara sig fint utan omständliga beskrivningar.
Jag håller med Anna W – I don’t do hoppa över bitar. Blir en bok långrandig så lägger jag bort den. Jag skyddar mig oftast mot långrandiga miljöskildringar genom att läsa böcker som utspelar sig i England = underbara/intressanta miljöer som jag slörpar i mig beskrivningen av.
[...] är inte ensam…Vilken [...]
Just, hoppa över hela boken. Har den döda partier har den kallbrand.
Jag hoppar över våldsskildringar, precis som jag blundar när det kommer sådana på film. Är lite räddhågsen av mig, helt enkelt. Oftast räcker det att veta ”hon ströps” eller ”han höggs många gånger med kniv”. Rena tortyrscener ska vi inte ens tala om (hello Val McDermid), då slutar jag helt läsa, med äcklad min.
I don´t do Kallentofts Midvinterblot.
Började imorse lyssna på den (kör bil till jobbet) men blev så arg att jag var tvungen att sluta. Efter en 2 minuter lång genomgång av vad huvudpersonen hade sagt till ALLA på kontoret OM hon hade varit där (jag spolade) och sen likets filosofier över snön och människorna som rörde sig runtom… Damn, jag blir förbannad bara jag tänker på det!!!!
Annars är jag en all-doer.
I don’t do författare som skriver en på näsan med onödiga adverb, typ:
- Jag tänker inte göra det, sa hon ilsket.
Show, don’t tell är min devis. Och på ett närbesläktat tema: I don’t do kackiga dialoger. Annars är jag också en all-doer, och miljöbeskrivningar kan vara finfina grejer om det är suggestivt och vackert. Då behöver de inte ens föra handlingen framåt utan bara vara där.
Instämmer Helena, på samma vis som jag inte fixar de författare som inte litar på att läsaren kan fylla i hålrummen själv. Allt måste ju inte skrivas ut för att man ska förstå.
Det är miljöbeskrivningarna som är boken. Man läser ju för språkets skull, då kan man för helskotta inte hoppa över något. (Varav följer, att de flesta författare är oläsliga på grund av sitt torftiga språk.) Resten är bara handling: trivialt, med andra ord. Vill man ha intriger kan man lika gärna leva i stället för att läsa. I don’t do böcker med handling.
Johannes: Hear, hear!