Jag vet inte om några av er håller er uppdaterade på vad jag läser just nu, men i skrivande stund är det i alla fall ”Boktjuven” av Markus Zusak. En bok som varit omtalad och allmänt tokhyllad på många svenska och utländska bokbloggar alltsedan den kom på originalspråk häromåret. Flera prestigefyllda litteraturpriser har den vunnit också.

När en roman blir så unisont älskad vaknar den lilla djävulen, som brukar husera på min ena axel, Herr Nilsson-style, till liv. Jag anar masspsykos, blir anti och undviker att läsa in i det sista. Dumt och barnsligt egentligen, för jag misstänker att jag missar en hel del bokpärlor genom mitt beteende. Som just ”Boktjuven”. My god vilken stark bok! Bara upplägget: att låta Döden vara berättarröst… och vilken lekfull, underhållande och oförutsägbar berättarröst sen! Smaka på den här meningen:

Nästa gång är signatursvart – för att visa motpolerna i min mångsidighet, om man så önskar. Det var det mörkaste ögonblicket före gryningen.

Jag är en sucker för intrusive author-greppet, är sååå 90’s, sååå po-mo, så redan där vinner Markus Zusak över mig. När sedan den lekfulla berättarkonstruktionen med sina rubriker, små utvikningar, förannonseringar och grafiska lekar kombineras med en järnstark historia om andra världskrigets nazi-Tyskland och självaste Döden vilar som ett berättartekniskt memento mori över hela anrättningen… ja, då förstår ni ju att jag måste svälja min stolthet och hoppa på tåget. ”Boktjuven” är så fin! Den marknadsförs som en ungdomsbok men borde tilltala alla som uppskattar en god historia berättad på ett lite finurligt sätt.

Det ska erkännas: i början hängde jag upp mig lite på det avväpnande, nästan dråpliga sättet som Zusak skildrar nazismen (till exempel filosoferar Döden kring huruvida det ständiga heilandet inte borde ha stuckit ut några ögon – att det inte, annat än indirekt förstås, skördat några dödsoffer vet han). Det känns vanevördigt på något sätt; mina ängsliga PK-klockor börjar klämta och undra ”FÅR man skriva såhär om nazismens förödande konsekvenser?”. Do not mention the war, do not mention the war! Sedan inser jag att det är ett genidrag av Zusak att avdramatisera ett kollektivt trauma som många bär med sig än idag. Humor är tragedi plus tid, heter det inte så? Hur som helst: med debatten kring skolelevers (och lärares!) påvra kunskaper om förintelsen i färskt minne tror jag att ”Boktjuven” kommer precis i rättan tid. Förhoppningsvis kan bokens budskap aktualiseras och sättas i moderna sammanhang. Vi är flera bloggare som läser ”Boktjuven” samtidigt, och diskussionsvågarna har svallat höga. Det är inte ofta man har ynnesten att få diskutera en bok under läsningens gång, när upplevelsen fortfarande är ständigt föränderlig, så de senaste dagarna har verkligen varit roliga. Nu lutar det åt fortsatt IRL-disko på bokmässan – hänger ni på?