Jag har ju skrivit om det här förut, då i samband med min man-ska-läsa-Lovecraft-i-september-hangup, men: jag är rätt årstidsbunden i mitt läsande. Kanske allra mest på hösten, som är min stora lästid och – faktiskt – favoritårstid. Har inte sommaren fått ett oförtjänt gott läsrykte, förresten? Under de där ynkliga semesterveckorna är man ju för upptagen med att hälsa på släktingar och vara tvångssocial för att det där riktigt rejäla läskomat ska infinna sig. Nej, jag vill slå ett slag för hösten som lästid, och vill redan nu passa på att be om ursäkt. Höstklyschor kommer att yttras, floskelgeneratorn jobbar på högvarv med att få in så många referenser till hög, klar höstluft, olika slags tygsjok (gärna plädar, företrädelsevis mjuka, att svepa in sig i när man kommit hem från den obligatoriska långpromenaden), läsfåtöljer och regn- och ruskväder som läsfrämjare som möjligt. Jag har nämligen en lätt romantiserad bild av hösten och blir lätt lite jolmig och, ja, klyschig så fort det anas höst.

På sistone har jag funderat en del på vad min höstfaiblesse beror på, och till sist slog det mig: det är ju just alla konnotationer till litteratur och läsning! När jag promenerar bland färgsprakande höstlöv tänker jag på vykorten som Richard skickar i ”Den hemliga historien”, John Irvings ”Ciderhusreglerna” och Janes iskalla morgonsimturer i ett höstligt New England i ”The Lake of Dead Languages”. Jag föreställer mig Manderleys trädgård med drivor av röda, gula och orange lönnlöv. Växer det ens lönn på Manderely? Jag har ingen aning; mina associationsbanor är vindlande och oförklarliga. Klart är i alla fall att Daphne du Mauriers ”Rebecca” har en central roll i mitt höstläsande; den är själva sinnebilden för allt jag längtar efter. Gotik, spänning, brittiska herresäten, otäcka hushållerskor, anglofiliporr en masse. New England, gärna i något slags mysteriesammanhang, går också jättebra. Förra året blev det jackpot med Kate Mortons ”The House at Riverton”, som inleds med du Maurier-ripoffen/hyllningen ”Last November I had a nightmare. It was 1924 and I was back at Riverton again” och sedan utvecklas till en mysig litterär page turner med små blinkningar till gamla herrgårdsmysterier – Agatha Christie dyker upp som middagsgäst i ett kapitel, till exempel. Vad ska bli årets Höstläsning med stort H?

Tja, till att börja med så har Kate Morton skrivit en ny roman. ”The Forgotten Garden” verkar vara mer av samma vara: fina, ärkebrittiska miljöer (Cornwall, Rebecca du Maurier-land ju!), intrigtrådar som sträcker sig över flera generationer, lite mystik och hemligheter. Mumma! Finns dessutom redan i pocket, så jag slapp hardcoverångesten. Klick, klick, kom till mamma.

På tal om ”The Lake of Dead Languages” så har Carol Goodman en ny roman ute (än så länge bara på engelska). Visserligen har hon övergett New England till förmån för Italien, men hon är en pålitlig bladvändarförfattare, och fastän baksidesbeskrivningen inte sätter igång höstfloskelgeneratorn är hon en författare jag brukar läsa om hösten. Klick, klick här med.

Månadens New England-anhalt: Salem, Massachusetts (icke att förväxla med ”Days of Our Lives”-Salem). Känt för sina häxprocesser, som skildrats i bland annat Arthur Millers pjäs ”The Crucible”. Där utspelar sig Brunonia Barrys debutroman ”The Lace Reader”, omskriven i amerikansk media pga de ovanliga utgivningsformerna. Barry gav ut romanen själv, utan att blanda in förläggare eller litterära agenter över huvud taget, och mun-mot-munmetoden läsare emellan skapade en så stor buzz att bokhandlare och internetförsäljare hoppade på. Helt plötsligt hade ”The Lace Reader” blivit en storsäljare. Kommer jag att ansluta mig till hyllningskören? Vi får väl se. Häxerier, småstadsexcentriker och mystiskt dödsfall låter lite Alice Hoffman goes Mystery Lit, så jag är pepp. Klick, klick där också.

Återkommer med läsrapporter!