Jag är inte bara bokhora, jag är julknarkare också. För närvarande huserar sju tomtar i olika storlekar och former i mitt hem, jag tänder andaktsfullt adventsljusen (just nu två, imorgon tre) så att jag kan läsa morgontidningen i stearinljussken varje morgon, äger fler julskivor än vad som rimligen kan vara riktigt sunt och blir uppriktigt ledsen om jag missar ett avsnitt av julkalendern. Följaktligen är jag + jullitteratur som ler och långhalm, en årligen återkommande tradition som sträcker sig tillbaka till de tidiga tonåren. Jag gillar ju att skräddarsy min läsning efter årstider, låta de stämningar och väderlekar som råder IRL avspegla mina bokval. Särskilt förtjust är jag alltså i att läsa julrelaterad litteratur, och det gör ingenting om jag råkar ha läst böckerna ifråga en, fem och femton gånger. Tvärtom! Det finns något betryggande och njutbart i att känna igen sig i beskrivningar och fraser; i att vara så bekväm i en bok att man gott kan hoppa över några sidor utan att förlora helhetsbilden. För mig handlar säsongsbetonad omläsning mer om att försöka återuppleva en specifik stämning än att läsa från pärm till pärm.

Den kommande veckan tänkte jag, med ett par väl valda juliga citat, presentera några av de julrelaterade böcker jag årligen läser om. Först ut är Maria Langs ”Vitklädd med ljus i hår” (1967) som utspelar sig i Luciatider. Lang har skrivit betydligt bättre deckare – ställd bredvid en genuint välskriven, psykosexuellt laddad låst rum-pusseldeckare som ”Mördaren ljuger inte ensam” står den sig slätt. Intrigmässigt är den dock en av Langs mest påhittiga, right up there med sockerdricksmordet i ”Vår sång blir stum” eller det försvunna liket i ”Dubbelsäng i Danmark”. En knäpptyst, för paret Palm helt okänd Lucia dyker oanmäld upp i deras sovrum och serverar strykninkryddad glögg tillsammans med lussebullarna. Det perfekta mordet – i alla fall tills Christer Wijk blir inkopplad på fallet…

När Christer Wijk lämnade sin hustru och sin lägenhet och det nybyggda huset och steg ut i mörkret och kölden på Karlavägen var han nära att bli nertrampad av sjutton lucior som samtidigt vällde ut på trottoaren.

Sjutton stycken – alla vitklädda, alla prydda med ljuskronor eller glitterkransar.
Sjutton – enbart på en liten fläck i en stadsdel i storstaden.
Hur många hade sammanlagt varit i rörelse denna långa natt?
Hur bar man sig år för att finna en av dem, en okänd överbringerska av plågor och död, en ljuskrönt mörderska? Han var dystert medveten om att han i den kalla vinternatten var på väg in i ett av de mest egendomliga och svårlösta fallen under sin karriär.

Bakom honom ljöd, bekymmerslöst och uppsluppet, sången om Sankta Lucia.

Som sagt: inget litterärt mästerverk men kul och hyfsat spännande för pusseldeckarentusiaster/julknarkare. Själv håller jag precis på att läsa om, för vilken gång i ordningen vågar jag knappt tänka på.

Martina på Ett hem utan böcker har också läst ”Vitklädd med ljus i hår”.