Läst i veckan
Det har varit en helt okej läsvecka för mig. Vi hade läsdag på skolan i tisdags, vilket innebar att jag kunde sitta och läsa en timme på betald arbetstid (barnen gjorde samma sak: jag agerade läsförebild). Gut. Dessutom har jag läst ungdomsböcker, vilket tar mycket kortare tid än vuxenböcker. Således har jag läst ut 4 böcker den här veckan hittills, vilket nog nästan är rekord för mig en arbetsvecka (men vi säger inte så mycket om sidantalet).
Jag har läst:
”When we were winning” – mer om den kommer i veckan. Jag måste samla mig lite först.
”Jag minns inte varför jag älskar dig” – honestly: den är Sophie Kinsella för tonåringar. Mamma och dotter kan kompisläsa och sedan diskutera amnesi och hur de tror att de skulle reagera om de plötsligt inte mindes de senaste åren, tillsammans.
”Decembergatans hungriga andar” – när jag kommer hem till mitt flickrum i Hallsberg finns en hylla med mina gamla dagböcker från högstadiet. Fastän de inte är fyllda med samma innehåll som Ulrika Lidbos debutbok, är språket påfallande likt. Det är pompösa liknelser, blandat med ett särdeles pretentiöst ordval. Jag är mycket imponernad av Lidbos språkliga bedrift, det skulle lika gärna kunna vara en 13-åring som skrivit det där och det har jag nästan aldrig varit med om förut*. Däremot tycker jag att det är jobbigt att läsa. Det finns en anledning till att jag helst inte läser om mina gamla dagböcker. Jag trodde att det berodde på innehållet, men det berodde faktiskt på språket.
* = Här vill jag verkligen understryka att jag är övertygad om att Lidbo faktiskt har gjort en ansträngning för att skriva så där. Jag menar inte att jag tycker att Lidbo använder ett dåligt språk, jag blir som sagt verkligen imponerad av hur autentiskt det är. Däremot är det för autentiskt för att jag ska palla att läsa det.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Kinsella är given på hyllan för ”Unga vuxna”… Och den är omtyckt!