Thank you! Till min stora glädje var det ju ett stort antal människor som ville höra mer om ”The pursuit of happiness” av Tara Altebrando. Här kommer det!
Huvudperson är Betsy, 16, som under sommarlovet har fått jobb på en historisk by – dvs, hon ska gå runt i 1700talskläder och låtsas vara dotter i ett hushåll där man utför traditionella sysslor, samtidigt som turister står bredvid och tittar på när hon kärnar smör. Det är väl sådär, inte världens roligaste, men går ändå att stå ut med för att hennes kompis jobbar på samma ställe.
Sen händer några tuffa saker. Den värsta är att Betsys mamma som varit sjuk länge dör i cancer. Den andra är att hennes kille dumpar henne. Den tredje att hennes kompis slutar på jobbet. När  Betsy kommer tillbaka dit efter två veckors paus (begravning, sorgeperiod och allt sånt) är hon liksom ensam, överallt.
Det blir en mycket annorlunda sommar för Betsy. Dels skitjobbig för henne och hennes familj, dels skön och avkopplande på jobbet där hon får ta på sig sina vadmalskläder och bokstavligen gå in i en annan roll där hon bla måste börja prata med den udda tjejen som ska spela hennes 1700talssyster, och den snygga killen som är snickarlärling.

Jag sa ju förut att den var ”Prep”-bra, och det är den fast ”The pursuit of happiness” innehåller inte lika mycket pinsam ångest och självcentrering. Det är främst i dialogerna (så jäkla bra!!) och personteckningen (så jäkla bra!!) jag tänker på Curtis Sittenfeld. Ni vet när man vid vissa sällsynta tillfällen verkligen känner det som att man lär känna riktiga vänner när man läser, och man längtar som en galning till nästa stund man ska få plocka upp boken igen och träffa dem? Antingen tecken på lite för stor inlevelseförmåga och nördighet, eller på en väldigt skicklig författare. I det här fallet det senare (säger vi iallafall!). Jag älskar personerna, och hur Altebrando får fram dem. Jag är avundsjuk på hur bra hon skriver och drömmer om att bli lika bra själv, och i väntan på att det ska hända skulle jag vilja översätta den till svenska. Ni fattar hur bra den är? John Green är oftast tipptopp om jag ska ta en jämförelse, men det här är ännu bättre. Dagen efter jag läst klart var Altebrandos andra ungdomsbok på väg hem till mig. Väntar ivrigt på den. Jag är extremt glad att jag spontanshoppade ”The pursuit of…” när vi var på Strand bookstore i New York. Värsta fyndet!

En annan bok jag köpte på samma resa var ”The Bermudez triangle” av Maureen Johnson. Här är det tre livslånga bästa vänner, Nina och Avery och Melanie, som ska göra olika saker en sommar. Nina ska åka på sommarkurs på Stanford och Mel och Avery jobba på en irländsk restaurang hemma i stan. När Nina kommer tillbaka efter omvälvande tio veckor är Mel och Avery ihop. Med varandra. Helt utan förvarning. Hur gör man då som den tredje vännen? Och betyder det här att man gillar en tjej att man är lesbisk, eller kan man bara liksom gilla just den här enda tjejen?
Mycket intressant ämne, och jag har nog aldrig läst en bok som behandlar det förut. Det brukar mer handla om såna som verkligen vet att de är homosexuella och angstar över att komma ut och så, men hos Maureen Johnson är det fler frågor än definitiva och säkra svar som det funderas på. Bra!
Mindre bra är att vissa delar av historien är sååå haltande. Det är personer som man fattar är jätteviktiga för handlingen, men de funkar bara inte. Om jag hade varit redaktör här så hade jag känt mig tvungen att säga ”du, kan vi inte göra det här på något annat sätt?” till Maureen Johnson. Nu blir det krystat och en del långa partier känns som rena transporterna innan det blir fart igen mot slutet. Men.. hm… Delad upplevelse. Jättebra i vissa stunder, inte alls bra i andra.