Det exotiska syndromet
Det exotiska syndromet = man läser en bok som utspelar sig i ett exotiskt land eller världsdel, och det i sig är väldigt spännande och ovanligt så man tolererar en historia som egentligen bara är lite sisådär. Hade den utspelat sig i en mer välkänd miljö hade man inte alls blivit lika förtjust.
Typexempel; ”Tusen strålande solar”. Jag vet att många älskar den, men jag tyckte den var sååå klyschig och platt. Det enda den hade var miljön, men inte ens det räckte.
Och nu har jag läst ”Doft av ondska” av Anne Rambach. En fransk deckare. Jag kan räkna de franska deckare jag läst på ena handen. Typ på tummen. Det känns som att de pga det automatiskt är rätt speciella, dvs lite bättre. Inte som vilken dussindeckare som helst från Sverige eller USA.
Dessutom utspelar sig ”Doft av ondska” i Paris, och ofta ett jättefint Paris (tips för alla som ska dit på semester).
Men… som bok? Njaa. Väldigt många personer att hålla reda på, lite lagom sketchigt utvecklade, en rätt rörig plot, och en hjältinna som har en ibland nästan irriterande förmåga att hamna mitt i farlig och våldsam action men alltid landa på fötterna. Jag vet inte jag… Faktiskt ungefär som vilken deckare som helst. Ett exotiskt syndrom.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Det syndromet har jag lagt märke till i min egen läsning, t.ex. är serien om Damernas Detektivbyrå ett typexempel.
Helt sant, dom kan absolut läggas till på listan. Att jag inte kom ihåg honom får klassas som ett framgångsrikt försök till förträngning.
Jag håller med! Med Bombyx var det lite annorlunda. Där var det dels det exotiska syndromet, men sen så var faktiskt den boken väldigt rafflande och mycket mer en pageturner än uppföljaren.
Men visst är det så – miljön som händelserna i en bok utspelar sig i är en självklar delav boken som man väger mot andra sidor. T. ex. ”Hallarna” av Zola Hemsöborna, ”Tyfon” av Conrad – det går ju inte att tänka bort miljön.
”Tusen strålande solar” är också ett vittnesbörd om människoöden i ett land som spelar stor roll i politiskt. Boken har alltså ett värde som samtidsdokument, är en kunskapskälla. Det gör att jag inte bedömer boken bara som en roman. Men jag tycker att den håller bra som roman ända till slutet – det blir litet för osannolikt.
Det är ju bra att förlagen finner kriminallitteratur från annat än engelskspråkiga länder. Fred Vargas (Franska) böcker är ju intressanta, liksom Deon Meyer (Afrikaans).
Jag tycker det är kanonbra att förlagen ger ut deckare som utspelar sig på exotiska platser (t.ex. Ann Cleeves Shetlandsöar), men det får vara mer än bara exotiska miljöer för att man ska vilja återvända dit. Ann Cleeves är ett exempel på en författare som i mitt tycke har både exotisk miljö och bra historia.
Jag kände lite sådär inför ”Kafka på stranden”. Hade den utspelat sig i nordeuropa så hade jag haft svårare att acceptera det jag inte tyckte så bra om i boken. Men jag svalde den för att ”han är ju ändå japan”
Kände sådär inför en bok jag läste av Fred Vargas. Tråkig, och inte fick jag någon slags känsla för huvudpersonerna. Fast jag läste ut boken i alla fall!