Ajajaj, mitt hjärta!
I flera månader har den legat på mitt nattduksbord nu, ”Push” av Sapphire. Hyllad, snudd på kultförklarad som bok och nu lika hyllad som film; den Oprahproducerade ”Precious” har redan rott hem flera prestigefyllda priser, trots medverkan av Mariah Carey i en bärande roll. (Ja, ni har väl sett ”Glitter”?)
Och ja, jag skulle verkligen vilja läsa den – om jag vore fysiskt kapabel till det. Sanningen är att det gör för ont. Lyssna bara på öppningsmeningen: ”I was left back when I was twelve because I had a baby for my fahver.” Där har ni berättelsen i ett nötskal. Precious, tolv år, blir sexuellt utnyttjad av sin far och utsätts för psykisk tortyr – och svartsjuka – av sin mor, det är grundpremisserna för ”Push”. Att redan baksidetexten andas upprättelse och något slags ljus hjälper inte – min litterära akilleshäl omfattar, som ni vet, nu för tiden även barn som far illa. Jag är övertygad om att ”Push” är en fantastisk bok: innovativ, järnstark och viktig, men jag orkar inte. Däremot kommer jag förmodligen inte ha några problem med filmen, vilket fått mig att fundera en del kring bokmediet vs filmmediet som förmedlare av starka känslor och/eller obehagliga teman. Jag kan se en hel highschoolklass bli ritualslaktade av en maskprydd galning utan att handen någonsin lämnar godispåsen, men när jag läser skräck i bokform blir jag betydligt räddare än när jag ser liknande scenarion på film. Samma sak med sådant som gör ont på riktigt, fysisk och psykisk misshandel, övergrepp, tragik i kubik. Visserligen kröp jag allt längre och längre ner i biofåtöljen när jag såg ”Monster’s Ball”, men blev jag- på ett mer långsiktigt plan – lika drabbad som när jag läste Wally Lamb för första gången? Jag tror inte det. På samma sätt lyckades aldrig film-Katla väcka riktigt samma avgrundsdjupa känslor av skräck som bokdito. Kanske är det så att filmen som medium, trots att den rent visuellt är mer direkt, är mer begränsad än boken eftersom litteraturens enda gränser är läsarens fantasi. Min fantasi vet tydligen inga gränser…
Hur fungerar ni? Har ni lättare för att stå ut med hemskheter i bok- eller filmformat? Vad tror ni att det beror på?
Loading ...
RSS Bokhora.se
Min nioåring var mycket tveksam till att titta på filmen Ronja Rövardotter, eftersom han trodde att vildvittrorna skulle vara för hemska. Efteråt sa han
”Mamma, fantasin i mitt huvud är mycket värre än vad det kan hitta på att filma”. Så är det tydligen för vissa!
Det här hänger ju lite ihop med er fredagsfråga. Anledningen till att jag inte vill läsa BOATS-böcker om flickor och pojkar som blivit systematiskt utsatta för sexuella övergrepp är ju för att jag inte fixar att läsa om det. Det blir för hemskt när jag stänger ögonlocken sen. Men sanningen att säga har jag väldigt svårt att se våldtäkt på film också. Kommer fortfarande ihåg den hemska scenen med Jodie Foster på flipperspelet i Anklagad. Dock blir det enklare i en deckare eftesom jag vet att det är hittepå. Roslunds och Hellströms böcker som ligger någonstans mittemellan har varit jobbiga att läsa. Och jag kan tillägga att jag lyckligtvis själv aldrig varit utsatt för något liknande.
Jag ser Mannen under trappan nu på söndagskvällarna och blir faktiskt lite mörkrädd.
Paperback> Då ska du nog inte se våldtäkten på Monica Belluci i ”Irreversible”. 10 minuter helt utan några klipp.
Nej fy f*n, den borde ingen se. Det är lätt den vidrigaste filmscen jag har sett.
Med risk att lämna Helenas intressanta fråga bakom mig, vill jag ändå skriva att den filmen rekommenderar jag ingen att se eftersom den är helt meningslös. Livet är en slump och ibland går det riktigt illa – nähä? En och en halv timme av mitt liv som jag önskar tillbaka.
Ja, jag har märkt flera gånger under svensklektioner att ord är starkare än filmintryck. Kan det bero på att filmen kan du snabbt spola fram, bort från det hemska, bokstäverna är på något sätt inristade på ett mer beständigt sätt?
Film kan vara minst lika effektiv skräck som böcker anser jag. Men allt hänger så klart på regissörens skicklighet. Kubrick, Von Trier och Tsukamoto var/är bra på sånt t.ex.
Jag tänkte först att jag lättare blir rädd av böcker, men om jag tänker på exempelvis Twin Peaks-rädslan vet jag inte – hade Bob och Black Lodge och Windom Earle varit lika läskiga i bokform? Nja, kanske inte?
Himmel vad du skriver så man blir intresserad! Jag läste hela inlägget i ett svep fast jag letade efter något helt annat!
Böcker är starkare tycker jag eftersom jag får skapa mina egna inre bilder. Film är också starkt, men mycket mer ”serverat” och mycket mer genom någon annans glasögon.
Båda skildringar är naturligtvis oerhört upprörande. Nu har jag inte läst Push, själv. Känns den sensationslysten? I sådant fall är det naturligtvis extra sorgligt.
Personligen tycker jag som regel att filmer är värst. I filmerna brukar jag dessutom oroa mig för alla som medverkar i scenerna … i synnerhet om skildringarna handlar om yngre. Böcker kan man ta bitvis. Man kan lägga dem åt sidan och begrunda, reflektera -istället för att bli bombaderad och ibland liksom nästan ”bedövad”. Till syvende och sist handlar det ju tragiskt nog om en verklighet för många. Och så länge detta inte exploteras utan med avsikten att skildra vad som pågår, så har väl -kanske tyvärr- båda medier sin plats.
Jag tror att det beror på att man ju i boken måste föreställa sig så mycket själv, att halva boken utspelas i huvudet på den som läser, men i filmen lämnas inte mycket till fantasin (speciellt i en slaktscen). Bättre då med filmer där ondskan bara anas, subtilt liksom, med knakningar, fotsteg, spännande musik och liknande. Filmmediet kan aldrig tävla med den mänskliga hjärnan när det kommer till fantasi.
En parantes bara. Filmens Katla: http://www.youtube.com/watch?v=E1y5Viz2EsA Man förstår ju öht inte hur någon kan bli rädd för den där papier mache-varelsen ;-)
Förvisso är väl inte Olle Hellbom världens vassaste regissör direkt, men man kan väl ändå flika in att det är på grund av hans filmatisering som vi har fått en till åldersgräns för film i Sverige. Så *lite* har väl ändå film-Katla påverkat barns skräckfantasier.
Jag håller helt med dig – en bok (bra bok!) kryper man in i, den blir en del av ens hjärna. Medan en film placerar alla känslor ”på en filmduk”. Skräcken/vämjelsen/ångesten desarmeras på så sätt. Filmen är liksom tillrättalagda känslor med viss distans, någon annans bilder. Medan känslorna (och bilderna) som en bok kan uppväcka är JAG SJÄLV. Verkligen jobbigt!
Jag har också gränser – läser inte gärna de värsta eländesskildringarna. Inbillar mig att det inte beror på bristande empati utan på att det käns på något sätt pornografiskt. ”Vilken mening finns det med att jag här i min ensamhet försjunker i detta lidande?” Men i det är nog bara feghet!
Bingo, jag har precis köpt Push (men inte läst något ännu). Jag har svårt att avgöra om det är värre med hemskheter i bok- eller filmformat, det beror nog på vilket sätt det är hemskt. I filmer gör ju ljudet väldigt mycket, så kanske överväger det lite däråt.
Jag, som ju faktiskt har läst en hel del BOATS i mina dar, minns särskilt en beskrivning av en tjej som blev knivhuggen och våldtagen och fick krypa 500 meter med sina tarmar i en jeansskjorta (läkarna fick senare skölja bort barr och grus från hennes tarmar, innan de sydde igen henne) och jag tror inte att någon film hade kunnat ge samma äckelkänslor som hennes explicita beskrivning av kravlandet. Det finns en glas i foten-scen i en Die Hard-film som är jävligt obehaglig för mig som ogillar blod, men hey! Tarmar i jeansskjorta liksom. Svårslaget!
Och här vill jag för övrigt tillägga att jag alltså inte går igång på äckel. Jag håller med Lustigkulle om att det nästan kan kännas pornografiskt ibland. Det är som att ett gammal hederlig spöke inte räcker längre. För att åstadkomma ett höjt ögonbryn verkar det krävas blod, äckel och gärna sexuella övergrepp också. På så vis tycker jag att det är sunt att man helt helt avstår de mest våldsamma skildringarna.
Åh, jag vet vilken bok du menar! Jag har aldrig läst en BOATS, kan inte med misären och är väl inte så intresserad heller (vilket kanske är synd, för jag antar att många av dessa människor har en del värdefulla lärdomar att dela med sig av) men just den här bläddrade jag i och läste den delen, lite snabbt. Det var otroligt vidrigt.
Påminner mig också om en scen ur ”First Blood” (boken) – som jag inte heller läst men bläddrade i som ganska liten – där någon stackare försökte fösa tillbaka sina egna tarmar inuti magen. Det är ju dock en påhittad historia, så den har ju inte det där extra hemska dimensionen att det du nämner faktiskt har hänt en människa!
Jag tycker helt klart att riktigt bra filmer är otäckare än någon bok jag läst. Med undantag kanske av Kings Jurkyrkogården! Men det beror helt klart på filmen. Kombinationen av ljud, bild och ett mörkt rum ökar ialla fall min puls mer än en bok. Alien, Seven och The Haunting (den äldre versionen) är bland det läskigaste jag vet men det beror på att det i de filmerna antyds och inte visas. Splatter är inte läskigt, bara äckligt.