Prioriterad läsning: ”Släktet”
Det känns som att jag har skrivit 1000 inlägg om hur lite tid jag har i höst, men det har faktiskt varit en mycket läsfientlig termin. Det är verkligen frustrerande att inte hinna läsa så mycket som jag vill, inte för att jag känner att jag måste utan för att det finns så många böcker som jag är nyfiken på. Jag funderar på att införa 20 minuters tyst läsning varje dag inför våren så att jag hamnar i fas igen. Dessutom tror jag att jag måste låta mina tidningsprenumerationer löpa ut, för när jag har en glassig tidning med korta reportage eller en tjock bok med långa kapitel att välja mellan har jag den senaste tiden alltför ofta valt att krypa ner i ett varmt bad med en tidning som jag inte är rädd för att råka bjuda på ett dopp.
Hursomhelst: lämplig läsning en sådan här söndag utan ens en strimma ljus är ”Släktet”. Jädrar i min låda så mörkrädd jag blev av den i går när jag lång ensam hemma och läste. Jag tvingades vara vaken tills jag fick sällskap halv fyra på morgonkvisten, för att jag inte vågade släcka lampan. Det är väldigt befriande med fula, elaka vampyrer efter en period av snälla, vackra (Angel, Bill, Edward). Det var länge sedan jag blev så rädd av en bok (det var väl typ barnboken ”Spökskeppet Vallona”…). Jag blir emellertid lite irriterad på det ”grabbiga” tonfallet emellanåt, men mer om det i kommande recension.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Har tänkt inhandla Släktet till jul och det verkar ju som ett lovande köp :)
Ja, den är riktigt ruggig. Jag är inte så förtjust i karaktärsbeskrivningarna eller språket (läser den på svenska), men det kan ju ha att göra med att språkvirtuosen King är en av mina senast lästa och jag parallelläser Oates´ ”The Gravediggers Daughter”. Men spännande och hemsk (ah, välkommen tillbaka, undertryckta mörkrädsla!) är den. Och det räcker.