Är den bra eller är den bra eller är den inte bra alls?
Jag har börjat läsa i Claire Castillons ”Därunder ett helvete” och hittills har jag väldigt svårt att separera mina åsikter om vad jag egentligen tycker. Tycker jag att boken (den första romanen av Castillon på svenska) är bra för att den är bra eller tycker jag att den är bra för att jag vill tycka att den är bra för att det är Castillon som är författaren och jag gillar Castillon? Romanen är till stor del korsberättad; historien om familjen med de två systrarna, brodern och farmorn och farfarn varvas med den om författarjaget och hennes pojkvän (Åsnan). Ibland tycker jag att de otydliga gränserna mellan historierna är irriterande, även om jag nog tror att jag greppat poängen eller så inbillar jag mig att jag ska förstå den i slutändan.
Hursomhelst beskrivs boken som ”tokrolig” och det är nog mitt värsta ord. Hittills är den inte tokrolig alls, den är mest bara svart, jag ser inte det roliga riktigt än, även om boken naturligtvis innehåller vissa inslag av humor, om jag nu får vara så luddig i min beskrivning. Jag ställer mig avvaktande och det är i sig en liten besvikelse, eftersom jag hade räknat med att sluka den som säsongens första semla. Jag återkommer i ämnet.
Loading ...
RSS Bokhora.se