Jag läste ju en jättebra chicklit under julhelgen, ”The little stalker” av Jennifer Belle, och efter den kände jag att jag ville (måste, behövde!) ha mer av samma mynt. Det blev ”The beach house” av Jane Green, som Helena läst förut, och ”Den jag ville ha” av Sheila O’Flanagan. Men uuh, vilken sockerchock. Alldeles för sliskigt!

O’Flanagan: Män som är perfekta på precis alla sätt, kvinnor som har gått ner i vikt och inte förstår hur vackra de blivit på kuppen, folk som på allvar går omkring och övertydligt trumpetar att pengar är allt. Gissa om man fattar att den tjejen kommer att åka på en ekonomisk näsbränna innan hon hinner blinka? Är det något vi vet så är det ju att looove är det viktigaste, och såna som styrs av andra motiv, ja, de är the bad guys. Enkel logik.

Green: Superputtenuttigt på Nantucket, supertrevligt ställe iofs, men kunde det ha varit lite, lite mer motstånd innan allt löste sig till det allra, allra bästa för alla, alla människor? Det finns ändå en hel del saftiga konflikter att ta hand om: erkänna att man är gay, självmord, tonårsuppror, skilsmässa, otrohet. Fast ett två tre… hepp!

Vilken lärdom drar jag av det här då?

1) Att jag mest gillar en viss typ av chicklit som jag nog inte ens tycker bör kallas chicklit. Kanske underhållningslitteratur? Här har männen lite ölmage, kvinnorna är smarta, det är skarpare och svartare humor, och handlingen glider inte framåt mot automatiskt lyckligt mr Right-slut med killen som har den snyggaste kroppen och de blåaste ögonen.
Allt är dessutom mycket bättre skrivet. Författare: Jennifer Belle, Jane Fallon (ev Melissa Bank, men ännu mer tveksam på etiketten där).

2) Att jag inte kommer att läsa fler av Sheila O’Flanagan. Varenda stereotyp och klyscha prickade hon in. Handen på hjärtat, om ni träffar en gammal kompis som ni inte sett på tio år, skulle ni efter hälsningsfrasen gå direkt på att tala om era nu framträdande och snygga kindben ? Jag hoppas svaret är nej. Ska man stå ut med att människor beter sig så? Svaret är nej.
Och så de förargade utropen, inklusive händerna i sidorna,  med hela namnet:  ”Men Darcey McGonigle! Säg inte att du suttit och jobbat hela kvällen!” Vilka vuxna människor göra sånt idag? För mig känns det otroligt mycket Lotta-böckerna anno 1942.

3) Jane Green hamnar på nja-listan*. Två försök av henne. ”39-årskrisen” / ”Second chance” var lite bättre. ”The Beach house”, inte alls bra.

* Innebär att om jag har helt slut på böcker och det enda ställe jag kan handla nya på är Pressbyrån eller en liten flygplats eller något annat ställe med ytterst begränsat utbud, och om det inte då finns något annat som lockar så skulle jag kanske kunna tänka mig en titel av den här författaren. Men det är de drastiska omständigheterna som gör det.

PS. Jag prövade också den nya Marian Keyes, ”The brightest star in the sky”, men jag kom inte längre än sidan 87 innan jag gav upp. Helt ointresserad! Fattar inte själv vad som hänt… Är det jag eller är det Marian?