Magnus Nordin är en ungdomsboksförfattare med flera böcker bakom sig. Han rör sig mellan olika genrer; deckare och spök/skräckhistorier. Alltid med en realistisk inramning, och ofta i södra Stockholm kring Årsta där han bor. Han har jobbat som högstadielärare i svenska och engelska, men nu är han sen ett år heltidsförfattare och åker runt och har skrivarkurser, bokpratar i skolor, och skriver (!) givetvis.

Du kan läsa mer om hans böcker ”Svart drama” och ”Årstamördaren”. Hans aktuella heter ”Tystnadens hus”.

Vad läser du just nu? Läser du mycket?

I sommar har jag plöjt genom ganska mycket true crime (böcker om verkliga brottsfall) i både researchsyfte och för mitt eget höga nöjes skull.
Jag brukar ha flera böcker på gång samtidigt, men ibland blir det lite för mycket facklitteratur. Just nu läser jag om marschen över Bält och Unni Drougges senaste. Min boksamling består (med risk att låta som att jag delar litterär smak med Lasermannen) av skräcknoveller, en hel del deckare, krigsskildringar, böcker om seriemördare, vikingatiden och nazismen, samt en och annan klassiker.

Finns det någon genre du undviker, och varför?

Fantasy. Brukar somna redan vid inledningsmeningen då man förmodas hålla reda på femtielva tungvrickande namn och platser.

Du skriver ju böcker för ungdomar. Vad läste du själv när du var tonåring?

Det började med Wahlströms pojkböcker. Gröna ryggar för grabbarna, röda för tjejerna. Favoriten var ”Tre deckare löser hostande drakens gåta”. Sen slukade jag Agatha Christies och Sjöwall-Wahlöös samlade produktion och skräckpocketserien Kalla Kårar (ej att förväxla med R.L Stines nyare bokserie). Ray Bradburys ”Invasion på Mars” var min första litterära uppenbarelse.
Jag läste ganska mycket poesi under min Sturm- und drangperiod (den tyska romantikens motsvarighet till emo). Gick framförallt igång på Pär Lagerkvists ungdomsdikter. Ångest, ångest är min arvedel med dess skräckfyllda, sinistra bildspråk kopplade rakt in i min ängsliga tonårssjäl.

Med tanke på att dina böcker ofta innehåller skräck eller brottsinslag, varför är det så bra att bli skrämd när man läser? Gillar du själv att bli det?

Om det är bra att bli skrämd vet jag inte. Jag vet bara att jag alltid varit fascinerad av skräck, brott och krig (inte nödvändigtvis i samma ordning). Men samtidigt måttligt intresserad av att uppleva någotdera i verkligheten.
Jag har inte analyserat så noga varför vissa av oss faller i trans av en riktigt läbbig skräckberättelse eller skräckfilm. Berättelser om spöken och monster finns ju i alla kulturer och har funnits i alla tider så något slags grundläggande mänskligt behov uppfyller de uppenbarligen.

Jag älskar att bli skrämd! Ju obehagligare desto bättre. Det behöver inte alls vara Hostel-blodigt, det kan låta som en klyscha men jag tycker att det oftast blir läskigare när skräcken bara antyds. Shirley Jacksons mästerliga novell ”Lotteriet” och hennes spökhusroman ”Hemsökelsen”, Henry James ”Skruvens vridning” om hemsökta barn på ett engelskt gods, MR James ”Klagobrunnen” och Jack Finneys paranojaroman ”Den gröna mardrömmen” (The Bodysnatchers) förlitar sig mer på läsarens föreställningsförmåga än frossande i gore.
Jag föredrar dock skräck i novellform. Precis som den muntliga spökhistorien (som nog får sägas är den överlägset bästa berättarformen för genren) fungerar skräcken bäst när den är koncentrerad och sparsmakad. Min egen spökroman ”Tystnadens hus” är därför föredömligt kort.

Har du någon särskilt bra bok som du tipsat många om på sista tiden?

Jag skulle alltid vilja tipsa alla om den kanske mest inträngande och ruggigaste studien av mänsklig ondska som jag läst, nämligen Christopher R Brownings moderna klassiker ”Helt vanliga män” om just helt vanliga män som under nazisternas ockupation av Östeuropa förvandlas från arbetare, tjänstemän, och familjefädrer till massmördare i polisuniform. Läs den, människor!

Vilka författare har influerat dig?

Fick jag önskedrömma skulle vilja vara en lika god naturskildrare som Jan Fridegård, skriva lika realistisk dialog som Cormac McCarthy, beskriva stadsmiljöer lika skitigt närvarande som Dennis Lehane, få tillgång till Ray Bradburys skruvade fantasi och magiska bildspråk, uppfinna såna komiska fårskallar till poliskonstaplar som i Sjöwall-Wahlöös böcker, och gärna ha Jan Guillous inkomster.
Men jag inser att jag bara kan vara mig själv och att mina böcker blott är en produkt av min fantasi, mina nojor och alla berättelser som filtrerats genom mitt medvetande.

Ge ett tips till alla tonåringar som gillar dina böcker, vad mer kan de läsa och bli lika nöjda?

När jag är ute i skolorna och pratar böcker med tonåringar brukar jag dra upp Edgar Allan Poes ”Den svarta katten” (bland många andra av hans noveller), Ray Bradburys novellsamling ”Oktoberlandet” och hans berömdare roman ”Fahrenheit 451″ om ett framtidssamhälle där litteraturen är förbjuden och brandkårens uppgift är att bränna böcker. Som ypperlig thrillerläsning framhåller jag gärna Thomas Harris två första böcker om Hannibal Lecter, Sjöwall-Wahlöös tio romaner om ett brott och den mer aktuelle Dennis Lehane med sina fina miljöskildringar och personporträtt ur Bostons arbetarklass. Stephen Kings debutroman ”Carrie”, som är kort för att vara King och handlar om en mobbad flicka som utkräver hämnd på sina plågoandar med hjälp av sina telekinetiska krafter, borde köpas in av varenda högstadieskola i klassuppsättning.
Neil Gaimans ”Coraline” är ju riktigt kuslig, men också för de lite yngre. Det finns också bra deckar- och skräckantalogier som nämnda Kalla Kårar (kan vara svår att få tag på, dock), Torsten Jungstedts ”Mannen i svart” (samma sak där) och Lilian och Karl G. Fredrikssons ”Deckaren i skolan”, som jag använt i min egen undervisning.

Författarfoto : Stefan Tell