Hanna Larsson är förläggare på X Publishing, ett relativt nystartat bokförlag som ger ut ungdomsböcker. De har ”Ibland bara måste man”, ”Så värt”, ”Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn”, ”Nick och Norahs oändliga låtlista” och ”Tu man hand” bakom sig. Jag har (hittills) läst hela deras utgivning, och jag gillar den väldigt mycket. Annorlunda, bra, ofta lite ifrågasättande och utmanande, så känns en bok som kommer från dem. Med tanke på den diskussion som blossar upp då och då om hur och vad en ungdomsbok är så blir därför dagens måndagsmöte med Hanna.

Vad läser du just nu?

I kväll läser jag först Washington Irvings ”The Legend of Sleepy Hollow”, inför ett bokcirkelmöte. Tragglade igenom den på högstadiet och minns inte mycket av läsningen – mer än att jag uppfattade berättelsen som puttrig snarare än ruggig – så jag ser fram emot att läsa om den. ”Agnes och ljuset”, skriven av Bo R. Holmberg, är ytterligare en omläsning, inför en boktipsarkväll. Tyckte mig minnas att jag första gången upplevde boken som någonting extra, för värmen och för det otvungna berättandet, och jo, så här långt är jag beredd att hålla med mig själv. Den tredje boken, ”Spelkortsmysteriet” av Jostein Gaarder, läser jag inför en annan bokcirkeldejt.

Läste du själv mycket när du var tonåring? Vilka var dina favoriter?

Från Bokhora-perspektiv sett – nej, jag läste inte mycket litteratur. Var ingen bokslukare. Kanske för att jag och den utpräglade ungdomslitteraturen – den jag kom över – aldrig riktigt klaffade. De spänningsdramaturgiska berättelserna innehöll nog för lite spänning och vardagsrealistiska skildringar kände jag sällan igen mig i samtidigt som jag tyckte mig känna igen karaktärerna och de synsätt som uttrycktes, att de återkom i bok efter bok om än i olika skepnad. Här överdriver jag bestämt. Men den skavde likafullt, känslan jag fick av att inte kunna identifiera mig med berättaren eller karaktären, av att våra referensramar så sällan stämde överens. Något som möjligen är viktigt i den åldern.

Min första starka läsupplevelse, som skakade om och fick mig att förstå kraften i litteraturen, var tveklöst ”Den hemliga historien”. Tror att jag var 15 då. Dessförinnan hade lässuget kommit periodvis då jag snarast gillade tanken på att läsa eftersom företeelsen som sådan verkade mysig och då jag läste intensivt och som besatt i någon vecka – gärna de klassiska skräckförfattarna – tills jag ledsnade på projektet och testade någon ny aktivitet. I dag kan jag tycka det är synd att jag inte fångades tidigare än jag gjorde. Är inte säker på att jag skulle ha blivit klokare av det, men säkert bättre på att formulera mina tankar och åsikter. Det tror jag för övrigt är en av litteraturens största förtjänster, att läsningen utvecklar uttrycksförmågan, viktigt speciellt för de läsare som inte har möjlighet att föra djupare diskussioner med sin närmaste omgivning.

X Publishing hittar ofta så fina, och för mig, alldeles okända författare. Hur går det till? Varifrån får ni era lästips? Och hur väljer ni ut de som ni i slutändan publicerar?

Bok- och författarspaningen hos oss går till som på de flesta förlag – vi får tips via kontakter och kontakters kontakter och från återförsäljare och utländska förlag som vi har goda relationer med. Tidskrifter, litteraturlistor, sajter, diskussionsforum och andra internetbaserade mötesplatser – inte nödvändigtvis med litterär anknytning – kan också ge napp. Överlag undviker vi de kanaler där trängseln är som störst. Men våra tillvägagångssätt i detalj behåller vi för oss själva, det är en ren självbevarelsedrift, eftersom andra branschaktörer har en benägenhet att sno idéer rakt av. Folk har ingen skam i kroppen. Det var bättre förr.

Hur resonerade ni kring ”Tu man hand” av Tomas Lagermand Lundme? Den är mycket bra, men känns betydliger mer utmanande än tex Levithan och Sortland. Inte alls en lika sjävklar läsning för ungdomar.

Jag förstår vad du menar, och håller med om att den språkligt och formmässigt inte passar vem som helst – det hoppas jag heller inte att någon förväntar sig eller begär att den ska göra. Om man ska tala om en tilltänkt målgrupp vänder vi oss främst till ungdomar och unga vuxna, ett vitt begrepp som antyder att en specifik bok av naturliga skäl inte tilltalar en 14-åring på samma självklara sätt som en 19-åring, och tvärtom, även om utgivningen som helhet bör göra det. Sedan har vi förstås också en tanke bakom en bok som ”Tu man hand”, en vilja att vidga begreppet ungdomslitteratur och ifrågasätta föreställningen om vad en sådan bok är och hur den bör vara beskaffad, en föreställning vi tror begränsar och som tenderar att göra boken intetsägande, förenklad och bekväm: informerande hellre än undersökande; bekräftande hellre än utmanande och ifrågasättande. Och jag talar här om signum som präglar inte den enskilda boken men ungdomslitteraturen som kategori. ”Tu man hand” är en litterärt och innehållsmässigt svår ungdomsbok. En given X-bok, kände vi.

Det har ju debatterats en del om vad som skiljer en ungdomsbok från en vuxenbok. Vad tycker du? Hur ska en bra ungdomsbok vara, och vad kan det ev vara för skillnad mot en vuxen? Finns det något man bör undvika i en ungdomsbok?

En ungdomsbok för mig är kort och gott en berättelse som på ett eller annat sätt kan tänkas röra eller beröra ungdomar främst, som gestaltar ungdomstillvaron och/eller uttrycker tankar som unga kan ta till sig och få ut något av. Mer komplicerat än så tycker jag inte det behöver vara. Sedan finns ju ett otal exempel på litteratur som ställer kategoriseringen på ända, och det tänker jag är både ofrånkomligt och hälsosamt. Avgränsningar är ju alltid avhängiga den som definierar begreppen. För stunden definieras ungdomslitteraturen av en vuxen medelklass med akademikerbakgrund, och jag menar, man är ju bara människa, med fel och brister. Man definierar gärna saker och ting utifrån vad som passar en själv och den egna verkligheten.

Jag kan inte säga hur en bra ungdomsbok ska utformas, på samma sätt som jag inte kan säga hur en bra vuxenbok ska utformas. Det är så många faktorer man måste ta hänsyn till vid bedömningen av en bok: hur och varför och i vilket sammanhang, osv. Därför kan jag inte heller peka ut något specifikt man bör undvika.

Hur mycket läser du som förläggare? Hinner du läsa vuxenböcker också eller är det mest ungdoms?

Mycket, läser jag, både privat och genom jobbet. Och eftersom det är svårt att dra någon gräns däremellan håller jag ingen räkning på antalet böcker som avverkas.
Privat läser jag gärna vuxenlitteratur, för balansens skull.

Vilka var de senaste böckerna som var så bra så du kände att du ville rekommendera dem till alla?

Det händer faktiskt väldigt sällan att jag lyckas hitta en bok som knockar mig till marken. Är så förbannat kräsen, på både gott och ont. Men Sara Mannheimers debut ”Reglerna” – hennes språk och fantastiskt torra humor – gjorde mig riktigt upplivad. Och på tal om Harald Rosenløw Eeg vars senaste svensköversatta bok ni skrev om här på Bokhora i förra veckan, kan jag passa på att tipsa om ”Avig”, som ger betydligt större motstånd än hans övriga böcker men som bor kvar i kroppen en lång tid efteråt.