Denna januarimåndag piggar vi på bokhora upp vintermörkret genom en debutant som måndagsgäst. Kalle Dixleius är så ny som författare att hans bok inte har hunnit komma ut ännu – nyfikna läsare får vänta till nästa vecka. Kalle har också en blogg som handlar just om hur det känns att debutera. Bloggen driver han tillsammans med Augustin Erba och Kevin Frato. Mycket läsvärd!

Foto: Christian Saltas

Hej Kalle, du debuterar med ”Toffs bok med kommentarer av Muham Bentson” och du har valt en lite annorlunda genre, åtminstone om man tittar  till svenskt författeri. Dystopiska framtidsskildringar är inte så  vanliga på svenska. Hur kom det sig att du skrev en sådan bok?
Hej Johanna. Ja, hur kommer det sig? Hur får man idéer? Det mest ärliga svaret är att jag inte har en aning. Men eftersom jag själv är journalist i grunden, vet jag att såna svar får journalister att vilja slå in pannbenet på intervjupersonen med trubbiga verktyg. Så jag antar att det beror på att jag alltid varit fascinerad av apokalyptik: Mad Max, Bladerunner, Stephen Kings ”Pestens tid” och så vidare. Dessutom är jag väldigt historieintresserad, och det här med att civilisationer faktiskt alltid går under är något jag tänkt på mycket. När går vår civilisation – den västerländska – under? Vad händer då? Och så vidare.

Läser du själv den här typen av litteratur eller har du någon annan favoritgenre?
Jag läser en del i samma genre, men egentligen är jag väldigt eklektisk. Jag kastar mig mellan allt möjligt. Från fantasy och sci-fi till klassiker, biografier och chick-litt. Men om jag ska nämna ett exempel på bra  undergångslitteratur tycker jag nog att Kings ”Pestens tid” står i en liten klass för sig själv. Den är fantastisk – tills de tio sista sidorna, då ett västgötaklimax av Guds nåde tar udden av läsningen. Jag vet inte om Isaac Asimovs Stiftelsetrilogi kan klassas som undergångslitteratur, men den är i alla fall väldigt… kanske inte bra men i alla fall underhållande, även om den är helt könlös.

Nästa tisdag släpps din bok, vad känns mest nervöst med att debutera tycker du?
Tanken på att hela det läsande Sverige ska resa sig som en man och skandera ”DU SUGER JU PURJOLÖK”.

Har du haft några litterära inspirationskällor när du skrev boken?
Författare jag beundrar väldigt mycket är Hjalmar Söderberg, Kurt Vonnegut, Stephen King, Graham Greene, Dennis Lehane, James Ellroy, Michael Chabon, Paul Auster, Jonathan Franzen, John Ajvide Lindqvist, Bang och … sen står det still. Det finns många fler. Men de litterära inspirationskällorna vete katten vilka de varit. Förmodligen alla jag gillar att läsa, på olika sätt.

Vad läser du själv just nu?
För någon timme sedan avslutade jag en biografi om Hillary Clinton av Erik Åsard. Jag håller också på med ”Rikets hemlighet” av Mika Waltari (fast den har jag glömt på jobbet). Jag funderar på att ta mig an Carl-Johan De Geers självbiografi härnäst. Jag blir väldigt lätt uttråkad. Jag börjar ofta på en bok för att sluta efter 70 sidor. Eller så läser jag om en bok för tredje gången, bara för att jag vet att jag inte blir besviken.

Jag vet att du har en liten dotter – läser ni mycket tillsammans och  vilka är i sådana fall favoriterna?
Vi läser massor. Just nu håller vi på med ”Alice i spegellandet”, som hon älskar. Jag tycker den är rätt trist. Hon var också mycket fascinerad av Viveca Lärns ”Monstret i skåpet”. Annars är Tom & Jerry-tidningar det hetaste just nu. Hon gillar när katten exploderar eller får saker i huvudet.

Kommer du ihåg din egen första riktigt stora läsupplevelse?
Jag slukade alla böcker av Olov Svedelid. Alltid historiska miljöer, alltid en analfabet pojke som huvudperson. De slutade alltid med att pojken lärde sig läsa, samt utvecklade någon typ av extrem talang. I en av böckerna visade han sig vara en fena på att kvalitetsbestämma kinesiskt porslin. Och jag kommer aldrig att glömma när jag kämpade mig igenom Tolkiens Bilbo första gången. Jag var kanske 8-9 år. Shit. Det var stort. Och jag älskade Narnia-böckerna.

Om du ska tipsa bokhoras läsare om en enda bok förutom Toffs bok, vilken skulle det i sådana fall vara?
Richard Yates ”Revolutionary Road”. Det bästa jag läst på väldigt, väldigt länge. Så nära den perfekta romanen man kommer. Jag var helt golvad.